Hissrösten på Backa Läkarhus

Idag var vi med Sammie på BVC för att kolla vikt och sånt. Man gör det typ varje vecka såhär i början. Vi har listat oss på Backa Läkarhus som är ett flång nytt ställe med vårdcentral, tandläkare, barnavårdscentral, rehab och lite annan skit. Bottenplan består mest av en hiss, samt ett stort omysigt rum med en massa stolar  som verkar ha blivit fett claimat av ett seniorgäng som sitter där och slår sig i slang och tjallar med varandra i väntan på sina färdtjänster och sämre tider. Så är det på Hisingen. Alla gängar upp. Man tvingas dessutom göra intrång i deras samkväm eftersom rummet även utgör passage för att komma till hissen. Gemensamt för samtliga medlemmar i pensioposset, som förövrigt inte verkar bestå av en liten tajt kärna utan mer ett löst sammansatt nätverk där varje individ är en fristående cell som kan agera fritt efter egen agenda, är skepticismen. De glor på en med en sådan intensiv klentro att jag nästan själv blir  lite osäker på om jag är där för att väga och mäta mitt barn eller om jag kommit dit för att ge besked om en sänkt folkpension.

I hissen upp idag lade jag i alla fall märke till en pikant liten detalj. Hissrösten. Många moderna hissar har ju numer en inbyggd röst som redogör för vilket våningsplan man befinner sig, hur man vertikalnavigerar mellan de olika planen (uppåt eller neråt) och när dörrarna öppnas och stängs. Rösten brukar vara en universell ganska varm och trygg kvinnoröst men helt personlighetsbefriad och därför inget man brukar fästa någon större notis om. Men på Backa Läkarhus har man tänkt nytt och det gillar jag. Deras hissröst låter som arketypen av en medelålders Mölndalskärring som har levt i exil i någon mellansvensk stad utan någon speciell utpräglad dialekt, kanske i cirka femton år, vilket har bidragit till något nedslipade vassa kanter men lämnat kvar en trygg bas av det där lite tuffa och allmänt bekvämt missnöjda i tonen. Men samtidigt lite lågmält nästan fördolt. Ja, det är svårt att förklara men ungefär så här: "Hissen kôr ôpp!", "Vååning tvåå" men i övrigt med samma gamla hederliga tilltal vi alla känner igen från gängse hisstandard.

Jag blev glad av min mikroskopiska upptäckt. Det gjorde min dag. Mer än så behövs det inte när man är pappaledig.