Inget för de sköra

Häromdagen, när skulle jag läsa Tekla Tiger och JAG-boken för Tintin så kände jag hur det liksom klumpade sig i halsen när Tekla Tiger blev konfronterad för att hon inte var lik sina föräldrar. De andra barnen på dagis (ena riktiga svin) började nagelfara hennes JAG-bok och ifrågasatte om det verkligen var hennes riktiga föräldrar på bilderna. Tekla Tiger blev såklart ledsen och när hennes föräldrar kom för att hämta blev de mötta av en storm frågor. Helvete vad obehagligt alltså. Jag fick ta paus flera gånger för att inte börja hulka. Till slut nystades i alla fall dramat upp. Det visade sig att Tekla Tiger var adopterad och att hennes föräldrar var hur toppen som helst. De gjorde alla vanliga föräldragrejer liksom och då blev barnen nöjda. Jag kände mig skör och försökte prata med Tintin om bokens tematik. Att vara annorlunda. Tintin tyckte den var "rätt bra" men visade inget tecken på att den skulle ha berört henne på något djupare plan.

Två dagar senare skulle jag läsa Johanna Thydells Det är en gris på dagis för Tintin. Stella var också med och lyssnade. Boken beskrivs som en humoristisk, poetisk och lagom verklighetstrogen berättelse med knorr, vilket jag tyckte kändes bra som motvikt den föregående boken. Men det dröjde inte många rader innan jag satt där och återigen försökte hålla klumpen i halsen från att eskalera. Boken handlar om en gris som känner sig ensam och kastar längtansfulla blickar mot ett dagis där en massa barn stojar och lever jävel. Han gräver sig ut och drar dit. Barnen fattar galoppen och klär ut honom så att han kan smälta in bättre bland barnen. De lattjar och gör dagisgrejer och grisen har den bästa dagen ever. Ända till den sura dagisfröken sätter P för det roliga och resolut motar ut grisen. Satan vad ledsen den såg ut när den linkade iväg mot sin tråk-stia. Grisen. Vaffan var problemet. Det var ju bara en nice gris. Kunde den inte bara få vara med? Jag sneglade på Tintin och Stella som båda såg helt neutrala ut. Tinting tycktye det verkade kul att ha en gris på dagis men tog inte notis om det otroliga traumat. Själv kände jag hur min röst började skära sig och jag fick avbryta för att dricka vatten och andas ut så att jag inte skulle bryta ihop och lipa loss fullständigt. Mina ögon var alldeles blanka.

Som tur var tog boken en bra vändning. Precis när historien höll på att kulminera i ett skälvande sammanbrott där grisen stod vänd med ryggen mot dagiset för att den inte längre stod ut med att påminnas om hur vidrig ensamheten var så visade det sig att barnens fröken hade tagit sig samman och insett att hon hade betett sig som ett riktigt rövhål mot den snälla lilla grisen. Hon hade samlat ihop alla barnen barnen och bestämt sig för att hälsa på och göra bot och bättring. Plötsligt var den lilla grisen glad igen. Tintin tyckte det var en bra bok och hon tyckte att grisen var tokig när den hade kläder på sig. Stella var nog inte jätteimponerad. Och ingen av dem hade tyckt att den var särskilt sorglig. Jag vetefan vad jag ska säga. Jag tyckte det var en fullkomligt upprivande historia. Jag tror att jag är inne i en mycket känslig fas helt enkelt.