måndag, december 30, 2013

Några rader om: Den fördömde

Jag ska börja med att klargöra två saker. Jag gillar verkligen Rolf Lassgård och jag har den största respekt för Hans Rosenfeldt efter att han lyckats leverera två säsonger av Bron som håller riktigt dansk kvalité.

Därför blev besvikelsen extra tung igår när jag hade värmt glöggen, ställt fram pepparkakorna och klickade igång den rykande färska uppföljaren till miniserien "Den fördömde" som gick för några år sedan på SVT. Det är inte så att jag hade några skyhöga förväntningar. Jag har ändå växt upp i ett land där krimserier, med några få undantag, aldrig lyckas duga till mer än som ett slags småputtrigt nöjesmetadon till söndagspizzan. Jag har alltså redan med i beräkningen när jag bänkar mig framför en Beck, Wallander eller liknande, att jag med fördel bör ha dämpat min hjärnkapacitet någorlunda mycket för att kunna åtnjuta avsedd effekt. Underhållning. Antingen med en föregående råfylla eller som nu med en dövande julmats-koma.


Jag hade glömt hur mycket jag rös när jag såg de första två delarna. Något jag snabbt blev varse. Rolf Lassgård spelar kriminalpsykologen Sebastian Bergman som är lite av en hotshot inom sitt gebit och i likhet med alla andra huvudkaraktärer inom svensk krim bär så ock han på dysterhet och mörker som tynger hans redan tunga hydda. När tsunamin utplånade hans familj framför ögonen på honom försvann hans goda sidor och drev honom rakt in i en destruktiv bitterhet och ett sexmissbruk. Kvar i andra ändan finns bara ett osympatiskt svin. Det hade kunnat verka lovande.

Jag vet egentligen inte vad jag hade hoppats på med tanke på att handlingen i föregående del kretsade kring en rad "brutala" kvinnomord med den aningen smala nischen att samtliga offer skulle visa sig vara Roffes ex. Bra story. En slags mördarversion till buksvåger. Ett galet psykfall som bestämmer sig för att döda allt som Rolf stuckit pitten i. Brutalt såklart. Helt rätt. Skonsamma kvinnomord är så jävla ointressant. Inte undra på att han blivit narcissist på kuppen. Nä, redan med den föraningen borde jag kanske låtit bli att titta redan första gången. Men jag har en löjligt förlåtande och naiv sida i mig som gjorde att jag trots allt hoppades lite. Kanske skulle Hans Rosenfeldt, vis av erfarenhet från Bron-succéerna, ha jobbat lite med huvudkaraktärens trovärdighet den här gången, tänkte jag. Så fel man kan ha.

Visst, tidigt klargörs det att Sebastian Bergman minsann har lättat lite på sitt tungmod och att han inte missbrukar sex längre. Med det viktiga förtydligandet att han minsann inte lever munkliv precis. Såklart. Ingen kan väl motstå en en kåtstinn och cylinderformad ginger-man i 60-årsåldern.

Jag förstår verkligen inte den här delen. Vad hände med den klassiskt supande polisen? Den rättrådige kommissarien som är en fena på sitt jobb, lever hårt och som så fort han får en chans korkar upp supflaskan för att tillfälligt dränka sina demoner? Det har ju funkat tusen gånger förut så varför inte nu. Om inte alkohol så varför inte mat, bakverk, piller, tändargas, bingo eller vad som helst? Varför det är just sex Rolf måste missbruka? Om det nu kan kallas missbruk att ha sex med flera olika partners. För det är kanske den sekundära kritiken mot den här missbruksprofileringen. Tittaren ska förstå att Sebastian Bergman är en problemtyngd man för att han har samlag förhållandvis ofta. Det är allt. Han köper inte sex, herrsurfar inte och tar inte ens gråtackompanjerade självbefläckelser på jobbtoan. Han använder bara sin djuriska dragningskraft för att stilla sin omättliga sexdrift och verkar synnerligen oförslavad under sitt missbruk. Inte. Så. Jättedestruktivt. Egentligen.

Hur som helst. Det är inget personligt och gement ämnat mot Rolf Lassgård. Han är en bra skådespelare och jag tycker att han verkar rolig och bra på alla sätt. Men jag vill ändå helst slippa se honom frusta, flåsa och flämta sig till utlösning gång på gång när jag dukat upp för myskväll. Det har inte så mycket med hans kroppsstorlek att göra som med hans ålder. Men kanske är det just ändå kombinationen av gammal och storväxt som gör att det helt enkelt inte känns, vare sig smakfullt eller trovärdigt, att varenda kvinna Rolf Lassgård möter bara måste ha honom i sig. Särskilt inte tjejer som knappt fyllt tjugo. Det måste väl ändå vara en otroligt liten avvikande procent som har gubbcraving på män i sin mor- och farföräldraras generation. Ändå lyckas dra dem till sig som flugor till ett flugpapper.

En av de mest bisarra scenerna från de två nya delarna i serien måste nog ändå vara när Sebastian Bergman under en utredning träffar en ung tjej (med betoning på ung) som precis som honom har förlorat sin hela sin familj i tsunamins Thailand. Hon bär på djup sorg, öppnar sitt hjärta och bryter ihop medan hon i detalj berättar om sin fruktansvärda tragedi för kriminalpsykologen. Sen blir hon naturligtvis svinkåt och börjar hångla upp gammgubben, som efter en stund får tillbaka fattningen och avböjer penetration. Fint av honom. Verkligen fint. Anar jag en pervers ådra hos herr manusförfattare?

Om huvudpersonens sexmissbruk nu tvunget skulle vara det bärande genom hela serien så måste något ha gått väldigt fel i castingen. Varför valde de inte ut Persbrandt, Nyqvist eller Krepper att porträttera denna häradsbetäckare i lagens långa arms tjänst? Kanske inte så nyskapande, men det verkar ju knappast hållit seriens skapare vakna på nätterna i övrigt, och jag hade tusen gånger hellre sett Magnus Krepper knulla på tv än Rolf Lassgård.

7 kommentarer:

  1. Anonym1:49 fm

    Hear hear
    patrik

    SvaraRadera
  2. Anonym12:03 em

    Håller helt med! Tyckte serien var ganska ok som underhållning faktiskt. Störde mig dock enormt på Lassgårds överkåte karaktär, kändes påklistrat och inte helt trovärdigt att som du skriver att han fick knulla hur mycket han ville.

    SvaraRadera
  3. Men blä. Har inte sett, men blev inte precis sugen på att leta upp den på SvT Play eller var den nu finns nu heller.

    SvaraRadera
  4. Jag önskar jag hade suttit framför granen och sett den barra istället för att bevittna detta haveri till mordgåta.

    SvaraRadera
  5. Anonym5:22 em

    Tack för denna sågning! "Gubbcraving", fy fan vilket bra ord på en ovanlig diagnos i verkliga livet men ofta förekommande på film eller teater.

    SvaraRadera
  6. I GP skriver en annan Mikael något om när Lassgård kommer in i självsvängning...även detta mycket träffande

    http://www.gp.se/kulturnoje/1.2224771-mikael-van-reis-lassgards-sjalvsvang

    SvaraRadera
  7. Anonym1:48 em

    Håller på med en bok i serien, Sebastian har ångest, knulla/vill knulla allt med puls + att nästan alla karaktärer i boken har egna agendor, div spöken och bagage. Bra intrig dock men det är så många osympatiska personer med så man undrar om inte manusförfattarna jobbar mot en exodus för alla snart..Hur någon kvinna kan dras till en ärkepsykopat som denne Sebastian fattar inte jag. Men tack för en briljant text! Mvh/Exilväschötten

    SvaraRadera