God Jul, Feliz Navidad, Happy Festivus och allt det där

Så var det julafton igen. Dagen D. Som varje år byggs av förväntningar och en massa traditioner, nya, gamla och glömda. Jag brukar gillar tiden före julafton mest. Förberedelserna, stressen, julklappsångesten, julborden, mörkret, uppesittarkvällar och filmmys, det krispiga vädret, tacky inredningsdetaljer, glöggaftnar och den ekonomiska förödelsen till följd. Var för sig skulle delarna inte vara något speciellt men tillsammans blir det vad jag förknippar med det abstrakta fenomenet "julstämning". Och jag brukar älska det.

I år har tiden före som vanligt innehållit alla delar men ändå har den där julstämningen uteblivit. Jag gillar det inte. Julstämningen fattas mig men vad det beror på vet jag inte. Vi har stressat, vi har skjutit på julklappsinköpen in i det sista, vi har druckit glögg och myst framför tv:n. Mörkret har varit konstant och vi har tagit in granen för länge sedan. Även ekonomin är traditionsenligt körd i botten så allt borde ju vara som vanligt. Jag har även varit på julmiddag med jobbet. En cabarétkväll på Park Lane på (det inte jättesmala) temat American music, vilket med råge borde kompensera gott och väl för eventuell brist på tackyness i övrigt. Företaget huserade "de bästa platserna" intill scenen och trängdes med en ganska så övre medelålders publik vilket så klart borgade rätt bra för svinfylla och snusk. Det förtjänar nästan ett eget inlägg.

För att boosta julkänslan lite extra gick vi på The Hobbit-filmen i fredags. En film späckad med tomtegubbar, dvärgar och andra väsen borde ju göra susen, men i ärlighetens namn hade några timmars sömn varit en mycket bättre investering. Det var kanske den sämsta filmen jag har sett. Fy fan för Peter Jackson! Det är den kanske mest meningslösa film jag någonsin har sett. Tre timmar av smygande, bråkande och flyende varvat med alvspråk, talande djur och en Hobjävel som, för att citera Josefine, hade "lite väl mycket feeling för en ring". Tre minuter Persbrandt. Och det öppna slutet som innebär ett års väntan på någon slags upplösning. Fy fan igen. Ingen skämskudde är för stor för att kväva olustkänslorna jag var neddränkt av när vi äntligen fick lämna biomörkret och stiga ut i vårkvällen.

Det är kanske det sistnämnda som bidragit mest till den konstiga julkänslan. Vintern har aldrig varit mer frånvarande. Inte ens Norrland verkar ha fått sin normala portion snö och kyla. Det och den förestående flytten skulle jag kunna tänka mig lägger ett lock över allt "det vanliga". Som om allt är i rörelse. Minst sagt märkligt. Men nu är julafton ändå här och jag tror det blir en bra sådan.

Därför vill jag passa på att önska alla er läsare, mina vänner, ovänner, er jag känner men också inte känner en riktigt God Jul, och allt det där som hör till. Ja till och med Birro önskar jag en fröjdefull dito. Sån är jag.

Vi ses någonstans på andra sidan julmiddagen.