Mike goes skinny

Precis som många andra drabbas jag varenda jävla år av något sorts sista desperat träningsryck inför semestern. Så ock i år. I måndags ställde jag mig, efter en intensiv periods hedniskt förtärande av allehanda kolhydratsberikad kost, malt-och-humle-baserad dryck och sjudagars fredagsmys, på vågen för att skåda förfallet. 89,7 tunga kilon exklusive muskler. Ingen munter syn direkt.

Jag har gjort detta många gånger förr. Ända sedan jag fyllde trettio ironiskt nog. Innan dess var jag närmast immun mot kalorier, men de senaste sju åren har jag fört en ständig kamp mot min kropp. Ett smutsigt gerillakrig som blossar upp och blir fullskaligt i samma veva som utetemperaturen börjar visar T-shirt-mode. Förra året signade jag t.ex. upp på Kickstarten, en slags offline-version av Fitnessfighten. Med gott resultat, men förknippat med en väldans massa slit och en "strictly-no-fun-månad". Det gör jag inte om kan jag säga. Den här gången kör jag två jävla hundveckor till att börja med (sedan eventuellt två till), där jag äter lite, tränar mycket och sedan ställer mig på vågen och skrattar rakt ut. Förhoppningsvis.

Jag har aldrig passerat 90-strecket och tänker fan inte göra det nu heller. Det är som att min kropp känner på sig att nu är du jävligt nära killen för jag kan gå från NOLL motivation till att bli närmast manisk och det senare brukar oftast inträffa när digitalsiffrorna brinner på 89+. Jag har hört alla argument från riktiga träningsmänniskor att det är kass att göra såhär. Man måste lägga om sin livsstil och kämpa på långsiktigt. Jag vet att det egentligen är det rätta så tack men behåll de råden. Vi befinner oss i en extrem krissituation här. Logiken får stå tillbaka. Något måste hända snabbt.

När det känns som mest hopplöst brukar jag tänk tillbaka några år i tiden på min gamle kollega El Guapo, som tyckte att han var lite väl trind och inledde en 14-dagars vansinnesdiet bestående av Nutrilett morgon middag kväll, toppat med svinhård träning. Han losade en massa kilon och lyckades sedan med det omöjliga – att inte gå upp mer än ett par kilo igen. Sådan övermänsklig disciplin har inte jag. Dessutom har jag definierat in mig själv i kategorin väldigt psykiskt svag när det kommer till motståndskraft inför livets alla lockelser. Känner jag suget är jag tokrökt. Därför skulle jag tro att jag kanske är världens mest okompatibla person med t.ex. crack. I mitt fall handlar det nu om att chocka kroppen och skrämma in suget såpass långt under någon sten, att det inte vågar komma ut på några veckor.

Jag vet att det är idioti men jag behöver ett litet försprång för att våga börja hoppas och lyckas bygga upp en motivation stor nog att orka fortsätta. Häng med på min viktresa. Invägning sker varje måndag.