Har inte bloggat på en smärre evighet. Har helt enkelt haft så in i helvete att göra på sistone att jag inte orkat skriva ett ord utöver de som betalar min lön.
Skitsamma. Nu är jag i alla fall på väg hem från ett fantastiskt roligt jobb (som jag får tillägna ett eget inlägg) och stannade just till i Karlbo. På Wikipedia står det att Karlbos sevärdheter består av en pizzeria, en livsmedelsbutik och en OKQ8. På sistnämnda turistattraktion passade jag på att unna mig lite fika, och dra mig i röven om det inte var den moderna tidens mest prisvärda fika. En kaffe och ett wienerbröd av den bättre sorten. Till och med en dansk hade imponerats av den deliciösa skapelsen som balanserade perfekt mellan krispighet och saftig sötma. 25 spänn. Jag upprepar, TJUGOFEM riksdaler. En likvärdig fika hade landat på minimum 70 kronor i Göteborg. Och i Stockholm hade de säkerligen rippat mig på en slät hunka och ett analt samlag för dito kvalité. Minst.
I Karlbo står tiden inte still. Den har aldrig existerat. Hela hyreshus står tomma. En villa kostar ingenting. Vissa skulle nog säga att där råder missväxt och dvala. Men en proper fika kan de fanimej duka upp.
onsdag, juni 26, 2013
onsdag, juni 12, 2013
Hmmm...
Det är något väldigt bekant över den här gamla videon som just nu sprids via buzzfeed. Var kan jag ha sett den här goa gängen förut måntro?
Vänta nu. Jo, just det ja. Var det inte de som var och lunchdansade hos reklambyrån Truth förra året?
Vänta nu. Jo, just det ja. Var det inte de som var och lunchdansade hos reklambyrån Truth förra året?
måndag, juni 10, 2013
Sett och hört på Våxtorps marknad
I fredags, när vi var nere i Halland för att fira svärmor på 55-årsdagen passade vi även på att göra något så pittoreskt som att åka på en riktig bonnamarknad. Våxtorps marknad närmare bestämt. Jag har en gång tidigare, i begynnelsen av mitt och Josefines förhållande, varit där och undkom då med lättare chockskador... och en påse doughnuts.
Det var en välbesökt tillställning vill jag lova och det händer nog inte så mycket i Våxtorp för vi snackar man ur huse. En lokal folkfest av stora mått. Egentligen var det nog inget speciellt med just den här marknaden men eftersom jag är ganska ovan var det många nya intryck att smälta. Både bland klientel och produktutbud.
Det är smått fantastiskt ändå att det finns ett så massivt intresse för att köpa ren skit bara för att det läggs upp på ett bord av någon inavlad nasare. Vi snackar regnbågsfärgade berg (eller i alla fall väldigt stora högar) med foppatofflor och därtill hela stånd med smycken att pynta (?) tofflorna med. Leksaker som låter något så in i helvete att de troligen inte ens är tillåtna i tät bebyggelse. Tonvis av klassiskt krimskrams och ett litet tivoli med ett antal karuseller, världens vissnaste bergochdalbana och nån snurrande attraktion man måste vara rejält trött på sina barn för att låta dem åka. En annan publikfavorit var torkade grisöron. Men inte de där vanliga öronen man kan se i djuraffärer utan "XXL-öron" – var och ett stort som en familjepizza. Annars verkade en av de verkliga storsäljarna vara statement-t-shitrs som jag antar är avsedda att riva ner ett garv, men som mest får en att fundera på om det här med allmän rösträtt verkligen är en så jävla bra idé egentligen. Det avhandlas samlagsrea och sexskämt, blandat med lite gayfniss och kuligheter som bara brötfyllon och motorintresserade möjligtvis kan uppskatta. Budskapet "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker", tyder i alla fall på någon sorts självinsikt hos målgruppen.
En riktigt äcklig gubbe stod och sålde viltchark, med ganska stor framgång av kön att döma. Han stod och täljde av små köttiga korvslamsor från en torr köttstock, och matade sin publik som vore de hans fågelungar. Jag kände riktigt hur mina nackhår reste ragg när jag passerade, och på alldeles för nära håll, fick se hans bruna fingrar räcka över en liten korvbit till en tant som glupskt och tog emot den direkt med munnen. Grattis. Det var nog knappast bara viltkorv hon fick smaka på där, utan en ganska komplett del av mannens tarmflora och gud vet vad mer han petat på.
Trots att jag blivit förvarnad hade jag svårt att ta in den groteska mängden smaklösa tatueringar som florerade på var hals och svank. Piercing verkar också ha kommit starkt till Våxtorp nu. Kul. Och av stilen i övrigt att döma skulle jag bli förvånad om tatueringsmaskin och methlabb INTE är den absolut vanligaste konfirmationspresenten i trakten. Jag fick också en abstrakt känsla av att det nog inte är helt okomplicerat att tillhöra någon som helst minoritet där omkring.
Min personliga favorit var nog ändå en skön familj där pappan draperat sig i en fräsch sydstatsflagga. Han hade en skönt stöddig utstrålning och jag skulle inte bli förvånad om han faktiskt träffat sin quinna på en korsbränning eller liknande festlighet. Med livet som insats kunde jag ändå inte låta bli att ta ett par snapshots. When in Våxtorp liksom.
Alla kom i alla fall hem nöjda och glada. Svärmor med en påse bigaråer, Stella med ett par örhängen, Tintin med en knallrosa luden handväska i form av en pudel, Josefine med ett SvampBob Fyrkant-mobilskal och jag med ett par äkta träskor i biege som jag köpte av en tant som såg ut att hysa Storbritanniens samlade kariesmängd i käften. Jag överdriver inte. När jag frågade vad trällorna kostade blottade hon ett garnityr som fick både Josefine och hennes mor, där de stod bakom mig, att synkroniserat slänga upp händerna för sina ansikten, som om de just bevittnat en riktigt nasty trafikolycka. Jag lovar. Det var det värsta jag har sett. Inte ens internet kan bjuda på motstycke. Frågan är hur det ens kan bli så illa. Tanten måste vara lite av ett under av brist på tandhygien. Om tandröta någonsin blir trendigt kommer hon fan att bli större än Lady Gaga.
Det var en välbesökt tillställning vill jag lova och det händer nog inte så mycket i Våxtorp för vi snackar man ur huse. En lokal folkfest av stora mått. Egentligen var det nog inget speciellt med just den här marknaden men eftersom jag är ganska ovan var det många nya intryck att smälta. Både bland klientel och produktutbud.
Det är smått fantastiskt ändå att det finns ett så massivt intresse för att köpa ren skit bara för att det läggs upp på ett bord av någon inavlad nasare. Vi snackar regnbågsfärgade berg (eller i alla fall väldigt stora högar) med foppatofflor och därtill hela stånd med smycken att pynta (?) tofflorna med. Leksaker som låter något så in i helvete att de troligen inte ens är tillåtna i tät bebyggelse. Tonvis av klassiskt krimskrams och ett litet tivoli med ett antal karuseller, världens vissnaste bergochdalbana och nån snurrande attraktion man måste vara rejält trött på sina barn för att låta dem åka. En annan publikfavorit var torkade grisöron. Men inte de där vanliga öronen man kan se i djuraffärer utan "XXL-öron" – var och ett stort som en familjepizza. Annars verkade en av de verkliga storsäljarna vara statement-t-shitrs som jag antar är avsedda att riva ner ett garv, men som mest får en att fundera på om det här med allmän rösträtt verkligen är en så jävla bra idé egentligen. Det avhandlas samlagsrea och sexskämt, blandat med lite gayfniss och kuligheter som bara brötfyllon och motorintresserade möjligtvis kan uppskatta. Budskapet "Jag är inte dum jag har bara otur när jag tänker", tyder i alla fall på någon sorts självinsikt hos målgruppen.
En riktigt äcklig gubbe stod och sålde viltchark, med ganska stor framgång av kön att döma. Han stod och täljde av små köttiga korvslamsor från en torr köttstock, och matade sin publik som vore de hans fågelungar. Jag kände riktigt hur mina nackhår reste ragg när jag passerade, och på alldeles för nära håll, fick se hans bruna fingrar räcka över en liten korvbit till en tant som glupskt och tog emot den direkt med munnen. Grattis. Det var nog knappast bara viltkorv hon fick smaka på där, utan en ganska komplett del av mannens tarmflora och gud vet vad mer han petat på.
Trots att jag blivit förvarnad hade jag svårt att ta in den groteska mängden smaklösa tatueringar som florerade på var hals och svank. Piercing verkar också ha kommit starkt till Våxtorp nu. Kul. Och av stilen i övrigt att döma skulle jag bli förvånad om tatueringsmaskin och methlabb INTE är den absolut vanligaste konfirmationspresenten i trakten. Jag fick också en abstrakt känsla av att det nog inte är helt okomplicerat att tillhöra någon som helst minoritet där omkring.
Min personliga favorit var nog ändå en skön familj där pappan draperat sig i en fräsch sydstatsflagga. Han hade en skönt stöddig utstrålning och jag skulle inte bli förvånad om han faktiskt träffat sin quinna på en korsbränning eller liknande festlighet. Med livet som insats kunde jag ändå inte låta bli att ta ett par snapshots. When in Våxtorp liksom.
Alla kom i alla fall hem nöjda och glada. Svärmor med en påse bigaråer, Stella med ett par örhängen, Tintin med en knallrosa luden handväska i form av en pudel, Josefine med ett SvampBob Fyrkant-mobilskal och jag med ett par äkta träskor i biege som jag köpte av en tant som såg ut att hysa Storbritanniens samlade kariesmängd i käften. Jag överdriver inte. När jag frågade vad trällorna kostade blottade hon ett garnityr som fick både Josefine och hennes mor, där de stod bakom mig, att synkroniserat slänga upp händerna för sina ansikten, som om de just bevittnat en riktigt nasty trafikolycka. Jag lovar. Det var det värsta jag har sett. Inte ens internet kan bjuda på motstycke. Frågan är hur det ens kan bli så illa. Tanten måste vara lite av ett under av brist på tandhygien. Om tandröta någonsin blir trendigt kommer hon fan att bli större än Lady Gaga.
Avrapportering
Så har första veckan gått.
Vid invägning låg jag på 89.7 kg
Idag visade vågen 89.1 kg
Inget drömresultat med tanke på att jag körde totalt sex träningspass. Men då ska vi räkna in de planerade (och oplanerade) avvikelserna som kom i bakvattnet av dels ett 55-årskalas och en barnfri helg med konsertbesök och dagenefterkoma. Avvikelser som innefattar: 2 st entrecote, bearinaise, tapas, en jumboportion smörgåstårta, två bitar tårta, en creme brulee, ett par nävar chips, en halv bytta Ben & Jerrys och en helvetes massa öl.
Så man får väl säga att jag får med beröm godkänt ändå. Så. Slutpratat om det.
Vid invägning låg jag på 89.7 kg
Idag visade vågen 89.1 kg
Inget drömresultat med tanke på att jag körde totalt sex träningspass. Men då ska vi räkna in de planerade (och oplanerade) avvikelserna som kom i bakvattnet av dels ett 55-årskalas och en barnfri helg med konsertbesök och dagenefterkoma. Avvikelser som innefattar: 2 st entrecote, bearinaise, tapas, en jumboportion smörgåstårta, två bitar tårta, en creme brulee, ett par nävar chips, en halv bytta Ben & Jerrys och en helvetes massa öl.
Så man får väl säga att jag får med beröm godkänt ändå. Så. Slutpratat om det.
onsdag, juni 05, 2013
Mike goes skinny
Precis som många andra drabbas jag varenda jävla år av något sorts sista desperat träningsryck inför semestern. Så ock i år. I måndags ställde jag mig, efter en intensiv periods hedniskt förtärande av allehanda kolhydratsberikad kost, malt-och-humle-baserad dryck och sjudagars fredagsmys, på vågen för att skåda förfallet. 89,7 tunga kilon exklusive muskler. Ingen munter syn direkt.
Jag har gjort detta många gånger förr. Ända sedan jag fyllde trettio ironiskt nog. Innan dess var jag närmast immun mot kalorier, men de senaste sju åren har jag fört en ständig kamp mot min kropp. Ett smutsigt gerillakrig som blossar upp och blir fullskaligt i samma veva som utetemperaturen börjar visar T-shirt-mode. Förra året signade jag t.ex. upp på Kickstarten, en slags offline-version av Fitnessfighten. Med gott resultat, men förknippat med en väldans massa slit och en "strictly-no-fun-månad". Det gör jag inte om kan jag säga. Den här gången kör jag två jävla hundveckor till att börja med (sedan eventuellt två till), där jag äter lite, tränar mycket och sedan ställer mig på vågen och skrattar rakt ut. Förhoppningsvis.
Jag har aldrig passerat 90-strecket och tänker fan inte göra det nu heller. Det är som att min kropp känner på sig att nu är du jävligt nära killen för jag kan gå från NOLL motivation till att bli närmast manisk och det senare brukar oftast inträffa när digitalsiffrorna brinner på 89+. Jag har hört alla argument från riktiga träningsmänniskor att det är kass att göra såhär. Man måste lägga om sin livsstil och kämpa på långsiktigt. Jag vet att det egentligen är det rätta så tack men behåll de råden. Vi befinner oss i en extrem krissituation här. Logiken får stå tillbaka. Något måste hända snabbt.
När det känns som mest hopplöst brukar jag tänk tillbaka några år i tiden på min gamle kollega El Guapo, som tyckte att han var lite väl trind och inledde en 14-dagars vansinnesdiet bestående av Nutrilett morgon middag kväll, toppat med svinhård träning. Han losade en massa kilon och lyckades sedan med det omöjliga – att inte gå upp mer än ett par kilo igen. Sådan övermänsklig disciplin har inte jag. Dessutom har jag definierat in mig själv i kategorin väldigt psykiskt svag när det kommer till motståndskraft inför livets alla lockelser. Känner jag suget är jag tokrökt. Därför skulle jag tro att jag kanske är världens mest okompatibla person med t.ex. crack. I mitt fall handlar det nu om att chocka kroppen och skrämma in suget såpass långt under någon sten, att det inte vågar komma ut på några veckor.
Jag vet att det är idioti men jag behöver ett litet försprång för att våga börja hoppas och lyckas bygga upp en motivation stor nog att orka fortsätta. Häng med på min viktresa. Invägning sker varje måndag.
Jag har gjort detta många gånger förr. Ända sedan jag fyllde trettio ironiskt nog. Innan dess var jag närmast immun mot kalorier, men de senaste sju åren har jag fört en ständig kamp mot min kropp. Ett smutsigt gerillakrig som blossar upp och blir fullskaligt i samma veva som utetemperaturen börjar visar T-shirt-mode. Förra året signade jag t.ex. upp på Kickstarten, en slags offline-version av Fitnessfighten. Med gott resultat, men förknippat med en väldans massa slit och en "strictly-no-fun-månad". Det gör jag inte om kan jag säga. Den här gången kör jag två jävla hundveckor till att börja med (sedan eventuellt två till), där jag äter lite, tränar mycket och sedan ställer mig på vågen och skrattar rakt ut. Förhoppningsvis.
Jag har aldrig passerat 90-strecket och tänker fan inte göra det nu heller. Det är som att min kropp känner på sig att nu är du jävligt nära killen för jag kan gå från NOLL motivation till att bli närmast manisk och det senare brukar oftast inträffa när digitalsiffrorna brinner på 89+. Jag har hört alla argument från riktiga träningsmänniskor att det är kass att göra såhär. Man måste lägga om sin livsstil och kämpa på långsiktigt. Jag vet att det egentligen är det rätta så tack men behåll de råden. Vi befinner oss i en extrem krissituation här. Logiken får stå tillbaka. Något måste hända snabbt.
När det känns som mest hopplöst brukar jag tänk tillbaka några år i tiden på min gamle kollega El Guapo, som tyckte att han var lite väl trind och inledde en 14-dagars vansinnesdiet bestående av Nutrilett morgon middag kväll, toppat med svinhård träning. Han losade en massa kilon och lyckades sedan med det omöjliga – att inte gå upp mer än ett par kilo igen. Sådan övermänsklig disciplin har inte jag. Dessutom har jag definierat in mig själv i kategorin väldigt psykiskt svag när det kommer till motståndskraft inför livets alla lockelser. Känner jag suget är jag tokrökt. Därför skulle jag tro att jag kanske är världens mest okompatibla person med t.ex. crack. I mitt fall handlar det nu om att chocka kroppen och skrämma in suget såpass långt under någon sten, att det inte vågar komma ut på några veckor.
Jag vet att det är idioti men jag behöver ett litet försprång för att våga börja hoppas och lyckas bygga upp en motivation stor nog att orka fortsätta. Häng med på min viktresa. Invägning sker varje måndag.
söndag, juni 02, 2013
Majornas cowboy. Nödläge röd.
I veckan som gick satt jag och Josefine och jobbade på ett café. Jag gillar det mycket. Särskilt när jag behöver koncentrera mig och slipper bli avbruten stup i kvarten. Så och denna gång. Ända till en riktigt störig jävel klampade in och tog plats.
Han var runt femtio år, vilket accentuerades extra mycket av hans eklektiska tolkning av begreppet "ungdomlig stil". Cowboyhatt med matchande grova boots, tajt kortärmad topp i funktionsmaterial och någon slags jeansbyxa med många fickor och fack, såna som man vanligen ser på killar som gillar base jumping, hang gliding och eventuellt lite friklättring. Som topping hade han grova silversmycken lite här och var och ett par hörlurar som läckte mer än en brusten damm. Det tog mig en sekund innan jag kände att jag hatade honom. Och ytterligare två innan det brusade i hela huvudet på mig.
För det första så pratade han med personalen som att han pratade på ultradistans med en riktigt skabbig mobiltäckning. Han bräkte högljutt med släpig söderdialekt (så som jag tänker mig att missbrukarna brukade snacka när det kanske med rätta brukade kallas för knivsöder) och hyllade deras mackor, men propsade på att de skulle modda mängden bröd så att pålägget istället får spela huvudrollen och blah blah blahhhh....
Sedan parkerade han röven i en liten fåtölj rakt framför vårt bord så att han verkligen dominerade synfältet med sig själv och sin märkliga aura. Han sket verkligen i alla sociala regler som finns. Satt och sörplade sitt kaffe högljutt och svinade i sig sin macka, samtidigt som han intensivkonsumerade musikvideos på sin iPad och stampade takten, diggade och klappade med händerna som om han befann sig mitt i ett jävligt epileptiskt skov. Jag satt bara och gapade, tittade menande på Josefine och började leta runt med blicken för att se om det var någon slags dolda-kameran-grej som höll på att utspela sig. Det vore det mest rimliga, men så var inte fallet. Det verkade nästan som att han sökte konfrontation, men i ärlighetens namn tyckte han nog bara att han var en sådan där genuint genomhärlig och charmig typ som kan göra lite som man vill. Det enda avbrottet han tog i sin koreografishow var när han ringde upp sin tatueringsstudio och alla i lokalen snart fick väldigt klart för sig att han ämnade tatuera in en outlinad "Playboy-hare" på halsen. Han körde ett resonemang om att han fått den briljanta idén och att han faktiskt inte hade sett någon annan som hade en likadan. Jag vet inte, men om jag skulle tippa vilt så är det kanske inte en jättegod ide att välja just det motivet om syftet är att vara unik. Jävla dåre. Man skulle lätt kunna skriva en c-uppsats i socialantropologi bara om resonemanget bakom det valet. Och med lite forskningsstöd hade man nog haft att göra livet ut ifall man skulle orka kartlägga hans obskyra existens. Han var en jävla pina i röva.
Lika plötsligt som blixten slår ner for han upp ur sin stol och började packa ihop sina grejer. Han lämnade väskan och deklarerade för personalen att han bara skulle hämta sin mountainbike och bad dem hålla lite koll. Sagt och gjort. Alldeles för snabbt var han tillbaka, plockade upp väskan och susade iväg mot horisonten som en ecstasyspeedad science fiction-variant av en Gary Coopers westernfigurer.
Tystnaden som infann sig i mitt huvud var orgasmisk.
Han var runt femtio år, vilket accentuerades extra mycket av hans eklektiska tolkning av begreppet "ungdomlig stil". Cowboyhatt med matchande grova boots, tajt kortärmad topp i funktionsmaterial och någon slags jeansbyxa med många fickor och fack, såna som man vanligen ser på killar som gillar base jumping, hang gliding och eventuellt lite friklättring. Som topping hade han grova silversmycken lite här och var och ett par hörlurar som läckte mer än en brusten damm. Det tog mig en sekund innan jag kände att jag hatade honom. Och ytterligare två innan det brusade i hela huvudet på mig.
För det första så pratade han med personalen som att han pratade på ultradistans med en riktigt skabbig mobiltäckning. Han bräkte högljutt med släpig söderdialekt (så som jag tänker mig att missbrukarna brukade snacka när det kanske med rätta brukade kallas för knivsöder) och hyllade deras mackor, men propsade på att de skulle modda mängden bröd så att pålägget istället får spela huvudrollen och blah blah blahhhh....
Sedan parkerade han röven i en liten fåtölj rakt framför vårt bord så att han verkligen dominerade synfältet med sig själv och sin märkliga aura. Han sket verkligen i alla sociala regler som finns. Satt och sörplade sitt kaffe högljutt och svinade i sig sin macka, samtidigt som han intensivkonsumerade musikvideos på sin iPad och stampade takten, diggade och klappade med händerna som om han befann sig mitt i ett jävligt epileptiskt skov. Jag satt bara och gapade, tittade menande på Josefine och började leta runt med blicken för att se om det var någon slags dolda-kameran-grej som höll på att utspela sig. Det vore det mest rimliga, men så var inte fallet. Det verkade nästan som att han sökte konfrontation, men i ärlighetens namn tyckte han nog bara att han var en sådan där genuint genomhärlig och charmig typ som kan göra lite som man vill. Det enda avbrottet han tog i sin koreografishow var när han ringde upp sin tatueringsstudio och alla i lokalen snart fick väldigt klart för sig att han ämnade tatuera in en outlinad "Playboy-hare" på halsen. Han körde ett resonemang om att han fått den briljanta idén och att han faktiskt inte hade sett någon annan som hade en likadan. Jag vet inte, men om jag skulle tippa vilt så är det kanske inte en jättegod ide att välja just det motivet om syftet är att vara unik. Jävla dåre. Man skulle lätt kunna skriva en c-uppsats i socialantropologi bara om resonemanget bakom det valet. Och med lite forskningsstöd hade man nog haft att göra livet ut ifall man skulle orka kartlägga hans obskyra existens. Han var en jävla pina i röva.
Lika plötsligt som blixten slår ner for han upp ur sin stol och började packa ihop sina grejer. Han lämnade väskan och deklarerade för personalen att han bara skulle hämta sin mountainbike och bad dem hålla lite koll. Sagt och gjort. Alldeles för snabbt var han tillbaka, plockade upp väskan och susade iväg mot horisonten som en ecstasyspeedad science fiction-variant av en Gary Coopers westernfigurer.
Tystnaden som infann sig i mitt huvud var orgasmisk.