Tre mil norr om Molkom

I efterdyningarna av årets megaloppis råkade jag lite orättvist nämna New age-flummare som att de vore ett dominerande inslag häromkring. Så var givetvis inte fallet. Jag vill ju absolut inte bidra till att smutsa ner Majornas rykte genom att förstärka Linnépackets nidbilder av min älskade stadsdel, som ett slags tillhåll där hippietyper huserar och går runt och stinker rökelse i sina färgglada nycirkuskläder och ofräscha frisyrer. Men nog för att det nuförtiden bara är en ytterst fridlyst liten minoritet som fortfarande tillber vattumannens tidsålder här i faggorna så är det likväl en mycket irriterande skara... Jag kan utan överdrift säga att jag har jävligt svårt för astrologiinspirerad nyandlighet med stenar hit och energier dit. Det är ett jävla gissel alltså. Därmed inte sagt att de inte har ett visst underhållningsvärde att erbjuda. Ibland ganska stort sådant till och med.

Därför måste jag bara tipsa alla som är lika sena på bollen som jag att se Three miles north of Molkom. Det är en gammal dokumentär (2007) som har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Den handlar om ett ställe i Ängsbacka som är lokaliserat, precis som titeln antyder, tre mil norr om en liten värmländsk landsortshåla, dit människor i tusental årligen vallfärdar för att delta i en så kallad "No Mind Festival".



Människor kommer dit av olika anledningar vad jag förstår. För att finna sig själva, återvinna sitt självförtroende, flumma runt och testa mängder av skojigt knark. Och jag antar att ett av de outtalade skälen är för att få knulla som man gjorde på 60-talet. Vid ankomst delas deltagarna sektigt upp i små slumpmässigt sammansatta sharing groups där de enligt något slags schema samlas för att utvärdera föregående dags/kvälls/natts vansinnesaktiviteter (som innefattar olika sorts riter och övningar som spänner brett). Allt från vanligt standardflummeri som tantrasex, schamanism, strupsång, firewalking, trädkramning och sweatlodging. Till nästan obehagligt verkliga och ekivoka reenactments av Lars von Triers Idioterna. För att inte tala om mer extravaganta övningar där de metafysiska lagarna utmanas i någon slags transcendental självförsvars-mumbo-jumbo, som går ut på att deltagarna med hjälp av sin goda vilja och en stor portion tilltro, ska kunna uppbåda en försvarssköld av sin egen energi. Hello svampfylla.

Ja ni hör. Det finns en hel del att bli frustrerad över i den här dokumentären. Inte minst karaktärerna.

Vi får bland annat följa en jävligt olustig typ som kallar sig Siddhartha Silversol som gillar nyttiga smoothies och enligt egen utsago har haft det lite motigt med kvinnor (no shit). Han bär hela tiden på en mantel i filttyg, har en frikyrklig backslick, blond goatee och en klassisk psykopataura som får Jack Nicholsons rollkaraktär i The Shining att framstå gemytlig. I vanliga fall jobbar han som någon slags hamnmästare. Hans sämsta sidor blir väldigt tydliga när han utser Mervi, en hjärtskärande finsk tant med en sorgligt ödelagd självbild och extremt torr mun men som i övrigt är ganska likeable, till att bli gruppens hackkyckling. Det är givetvis bara Mervi som misslyckas med sitt osynliga kraftfält och blir brutalt nedsprungen av det jävla aset till övningsledare.



Vi träffar också Ljus som är en tvättäkta hippie och före detta getherde från Hawaii. Nick, en australiensisk rugbytränare som råkat hamna på festivalen av misstag, och som till en början erbjuder extra stort underhållningsvärde tack vare sin monumentala skepsis (som tyvärr avtar gradvis under filmens gång och istället blir lite av ett bevis på alltings hopplöshet). Och så har vi förstås Regina Lund som egentligen inte tillför mer än någon slags bonus-wierdness med sin blotta närvaro.

Som ni säkert förstår bjuder den här filmen på ganska mycket som man lyckligtvis är ganska förskonad ifrån i sin vardag. Var beredda på att uppleva hur ert innanmäte gång på gång vrids ur som en disktrasa när ni bevittnar all dårskap signerad människor som tror sig ha fattat något om livet och har kommit i kontakt med sitt inre på ett jävligt tålamodsprövande sätt. Ändå lämnar man faktiskt tv-soffan med ett lugnt jämnmod och utan en massa jobbig frustration som man vanligtvis laddas med när man bevittnar ett koncentrat av människors dumhet.

Se den om ni inte redan har gjort det.