Hat-trick i Fritzl

Idag fick Cleveland och världen alltså en rykande färsk Fritzl. Eller eventuellt tre. Ariel Castro och hans två bröder sitter alltså gripna, misstänkta för att ha kidnappat och hållit tre kvinnor gömda i sitt hem. I tio år. Sicket hat-trick!

Första reaktionen är att man borde plocka in alla som har den här looken. Man ser ju på dem att de är ena riktiga as. Hur kunde de ens få gå fria så här länge? De har ju en sådan kraftig up-to-no-good-aura att jag får gåshud under fotsulorna. Samtidigt räcker det att blicka bakåt i min egen passbilds-kavalkad för att hitta både nynaziser och unabombare. Så man kanske ska sitta lite lugnt i båten. Hursomhelst. Klart är att vi har med en riktig Fritzl-fest att göra. Som världen har väntat.

Det är såklart helt fruktansvärt. Ofattbart. Samtidigt kan jag inte förneka att det utlöser någon slags äcklig sensastionsbaserad upphetsning inom mig. Jag får hög puls. Jag måste frossa i det avskyvärda. Jag vill veta allt, allt, allt. Hur han bodde, se bilder och ritningar från hans lilla skräckkammare, vilken hans favoritfärg är, vad han uppskattar för typ av litteratur, var han handlar sina kläder, höra arbetskompisars, barndomsvänners och egentligen hur perifera vittnesmål som helst om hur normala de alltid har uppfattats av sin omgivning. Sedan kommer alltid någon som alltid har haft en misstanke, eftersom hen minns en gång för trettio år sedan när personen ifråga körde på en ekorre och stannade för att se den dö (alternativt hade ett onormalt stort intresse för tennsoldater, modellbygge, fällor eller andra aparta intressen). Till exempel så älskar jag aftonbladets lilla faktaruta som redovisar följande:

Ålder: 52
Yrke: Chaufför för stadens skolbussar
Intressen: Lationomusik, elbas och motorcyklar.

Ja jag säger då det. Han diggar alltså Latinomusik. Fy fan!

Under en ganska kort men intensiv tid kommer jag inte att kunna få nog av bröderna Castros ohyggliga förehavanden. Jag kommer växelvis förfasas och fascineras av det ofattbara. Vid sådana här tillfällen är den annars så bespottade (undertecknad inräknad) kvällspressen en gudagåva. Men offrens historier har jag svårare för att ta in. Det blir för mycket av det onda. Jag föreställer mig hur jävla uppfuckad jag själv skulle vara efter tio års terror i en liten skräckkällare, hos någon psykopat som både utmanar och bräcker fiktionens grövsta odygdspåsar genom tiderna. Brrrr.