Hammargalningen

Hade på tv3 i bakgrunden när jag åt frukost i morse. Plötsligt var det reklam för veckans Efterlyst (ikväll) och ur bruset hör jag Hasse Aros välbekanta stämma säga: "Hjälp oss att ta fast Hammargalningen". Wow! En tvättäkta hammargalning. En galning med en hammare alltså. Det är något nästan Marvelskt över det. Det finns kanske hopp om det här landet trots allt. I brist på en vettig seriemördarkultur får en hammargalning duga.

Efterlyst måste klassas som en institution ändå. Det når nästan perversa nivåer av popularitet hos vita människor födda före 1950 skulle jag tro. Favvo-favvo. Jag antar att det är för att det är så gött att sitta och trycka i sitt stereotypa lilla villaområde och förfasas över all ondska som lurar därute. Kasta in en vedklabbe till och ojja sig över hur ur led tiden är. Kittlande liksom.

Men vad är det för risig sidekick Hasse Aro har gått och skaffat sig nu på äldre dar. Thomas Bodström... Hallåe? Kunde de inte lyft på en sten till i alla fall. Jag minns storhetstiden (innan Leif GW satt där och flåsade i sin gröna väst) när Brynolf Wendt vecka efter vecka satt och knorrade lite smånasalt på sitt akademiskt knastertorra och självgoda manér. Jag älskade att hata den jäveln. Han hade lite karaktär. Dessutom kan jag inte låta bli att bli alldeles förtjust den lilla guldnuggeten jag hittade på wikipedia som redovisar att Brynolf kom på plats 83 när Expressen utsåg landets 100 mest populära svenskar 1997. Av de som var populärast var han alltså nästan mest opopulär. Frågan är vad Brynolf själv ansåg om saken i fråga? Bra eller dåligt? Antingen så rasade han om det när han fått lite sprit i kroppen, eller så använde han det för att få knulla. Det finns bara de två alternativen.