En transcendental förflyttning av nakengrannens ande

Jag har inte sett till nakengrannen sedan jag skrev om honom. Alltså exponeringen upphörde samma kväll som jag postade inlägget och har inte återvänt sedan dess. Det har gjort mig topp tunnor paranoid. Det ena som jag kunnat ställa mina förhoppningar till har varit att jag en dag såg att han satt mitt emot en kvinna i sitt kök. Min smala lycka säger mig att detta råkar vara helt nytt och att han därmed har börjat förpassa sin nakenhet till annan ort så att säga. Men vem fan vet.

Det mystiska är att sedan nakengrannens nakenhet stagnerade så har jag själv, vid inte mindre än tre tillfällen, kommit ur duschen och gått ner till sovrummet (som vetter åt ett annat håll) för att ta på mig nya kallingar, och i samma ögonblick som jag börjar dra på mig dem kastat en blick ut genom mitt sovrumsfönster och då mött blicken på antingen kvinnan eller mannen som bor snett över oss på andra sidan gården. Det händer så mycket i just det där läget. En oändlig sekunds freeze-frame med Penis & Co i fritt tillstånd, innan noderna i hjärnan kopplar vad som händer och skickar en akutsignal till mina händer om att aktivera omedelbar skylning – medelst uppdragning av underbyxa. Sedan skammen. Jag vet att de har sett. De vet att de har sett. Ingen är bekväm med det.

Jag inser att JAG lika plötsligt som ofrivilligt har blivit nakengrannen för de som bor på andra sidan huset, medan den rättmätige titelinnehavaren numera börjat sitta i sin lägenhet som en jävla ögontjänare, iklädd tröja och allt, kväll efter kväll – som om han aldrig har exponerat sina könsdelar för grannskapet på bästa sändningstid . Istället har hans ande förflyttats på något sorts transcendentalt sätt över gården och rakt in i mig. Det är då piss