Se "Silver Linings Playbook" för bövelen

Jag såg Silver Linings Playbook igår. Wow! Jag fullkomligt älskade den.

Bradley Cooper gör en fenomenal insats som den före detta läraren och bipolär-diagnostiserade Pat. Pat tvingas flytta hem till sina föräldrar när han släppts ut från den psykiatriska anstalten han suttit på efter att han nästan slagit ihjäl sin frus ålderstigne älskare. Han är fast besluten att vinna tillbaka henne men råkar han träffa Tiffany, som spelas av en alldeles fantastisk Jennifer Lawrence. Deras kemi är magisk. Man vill bara ha mer av dem. Det är hetsigt, roligt, varmt och skruvat utan att kännas det minsta tröttsamt och krystat. Jag verkligen älskade den från första till sista sekund och ler nu medan jag skriver detta. Jag kommer att se om denna filmen måna gånger skulle jag tro. Något som inte händer särskilt ofta längre.

Filmen överraskade också med att Robert de Niro, som de senaste femton åren varit en rätt solid garant för skit, imponerar i rollen som Pats pappa, Pat Sr, en man som uppenbart lider av odiagnostiserade tvångssyndrom och en abnorm vidskeplighet. Till och med Chris Tucker som är en riktig bananskådis gör en oväntat bra insats som Danny – Pats kompis från psykanstalten.

Det skulle så lätt ha kunnat bli en sådan där pissig romantisk komedi som gjorts i parti och minut sedan 70-talet som jag formligen kan spy på. Receptet är likartat. Det är en till synes helt ounik historia. Men ändå inte. Den har det där. Jag har svårt att beskriva stämningen i filmen trots att den är högt okomplicerad, men jag kände precis samma lustfyllda rus igår när jag såg den här filmen som när jag såg The Squid and the Whale. Jag känner mig manad att skriva det här extra mycket för att den har fått en sådan hjälplöst värdelös titel på svenska – Du gör mig galen – en titel jag misstänker lär bidra till att den svenska publiken kommer att känna ett alldeles oförtjänt stort motstånd mot filmen. I alla fall hos de som vanligtvis uppskattar hög berättarmässig filmkvalité.




Direkt när eftertexterna började rulla tänkte jag att detta minsann var en fyra, en stark fyra rent av, men sedan ändrade jag mig och tänkte: Vaffan, varför ska man snåla med femmorna så förbannat för? Det är så få filmer som ens når upp till en trea i betyg nuförtiden, så när ett sådant här litet guldkorn kommer och gör såpass stort avtryck på mig så förtjänar den banne mig ett toppbetyg.

Möjligen kommer jag att ångra en femma när ruset har lagt sig en aning och jag tittar lite mer nyktert på det hela. Men jag säger det igen. Vaffan, varför ska man snåla med femmorna så förbannat för?