onsdag, februari 13, 2013

Mitt liv som Ricky

I morse vid frukostbordet när jag satt och ojade mig över min vintertröttma, värk i kroppen och att jag kände mig hängig i största allmänhet, så fick Josefine tydligen för sig att attack nog var det allra bästa sättet att muntra upp mig (FEL!).

– Ja, det ser lite ut som att du har gett upp.
– Va?
– Du är liksom... lite luddig i kanterna.
– Men vaffan!? Skulle det där vara ett pepp?
– Hahaha... förlåt, men du ser precis ut som Ricky Bruch.
– Stopp! Tack. Det räcker så.

Alltså, Ricky Bruch. Hon syftade knappast på musklerna utan kombinationen frisyr + skägg.   Detta bara några dagar efter att hon fnissande utbrast att jag ser ut som en 70-talsman och förtydligade att hon inte menade en som var född då utan verkade under 70-talet.

För att förtydliga så är det alltså den här mannen och mig hon drar utseendemässiga paralleller mellan:



Jag borde givetvis ha blivit alldeles rasande. Inte för att jag ogillade Ricky Bruch på något sätt. Tvärtom. Hur fan skulle jag kunna ogilla en man som hade så många strängar på sin lyra. Han var ju för fanken styrkelyftare och hell of a diskuskastare, samtidigt som han fuskade som årets skåning, författare, poet, kontroversiell åsiktsmaskin och skådespelare (med en spännvidd som täckte in både dansk gladporr och Ronja rövardotter). Att han dessutom avslutade sin idrottskarriär med att örfila sin förbundskapten Anders Borgström under Friidrotts-SM 1985, gör honom inte mindre spännande i min ögon. Han var en multitalang och ett energiknippe helt enkelt. Men det innebär fan inte att han ens under sina hey-days var en kille jag vill se ut som.

Jag sprang till badrummet för att titta mig i spegeln och drabbades av en chock. Det visade sig att jag dessvärre inte kunde annat än att hålla med. Jag ser banne mig ut som en luden knullgubbe från något fattigt frisexkollektiv under progg-eran. Det är hemskt. Men ändå. Vem säger så till sin partner egentligen?

Deprimerande nog så tycke jag mig nästan själv se likheten, när jag efter lite bild-googling hittade den här bilden:

Hjälp mig... jag dööör!

Tomheten i den blicken! Det är min spegelbild varje morgon under årets tre första och jävligaste månader. När jag har tre pigga timmar per dygn och resten av dagen känner mig som en påse bananer.

Men i morgon är det slut med det för då ska jag till Sharper Barbershop efter jobbet och trimma böset. Det ska bli så ruggigt skönt. Kanske löser det inte allt. Men förhoppningsvis kommer jag hem mer som den här killen:

Hello ladies, the houseparty is this way!


6 kommentarer:

  1. Hahahaaa. Hon är rätt spot on ändå, den dära J ;) Det får man ändå ge henne.

    SvaraRadera
  2. här tror jag att Ricky skulle ha ett och annat att tillägga över jämförelsen.

    SvaraRadera
  3. Johanna: haha vaffan? Tänker du på när du såg mig på kungportsplatsen på göteborgsvarvet nu eller?

    Z: Haha, ja det tror jag också. Det var absolut inte min mening att förhäva mig. Men det förstår du säkert eftersom du känner mig.

    SvaraRadera
  4. Va? Nej, jag känner inte dig. En öm tå kan jag visserligen känna igen, men känner dig, nej.

    SvaraRadera
  5. Ska det bara ansas lite i kanterna, eller åker hela rasket av?
    Jag har hört att många går till barberarn för att sköta om sin ansiktsbehåring. Själv låter jag bara mitt växa och buska till sig fritt, men kanske behöver det lite putsning längre fram. Men då undrar jag alltså om det är så svårt att göra det bra på sig själv, eller om det bara är bekvämlighet som gör att man lejer ut jobbet?

    SvaraRadera
  6. Adde: Nej för helvete. aldrig mer babyface (tror jag). En stylish ansning. Det går att göra det hjälpligt själv såklart. Men det är lite bökigt att få till linjerna och det är en viss känsla att gå till ett proffs. Upplevelse rent av. Ingen jobbig grej alltså.

    SvaraRadera