Hemsedal, en företagsresa senare

Så var man tillbaka i den urbana trygghetens hamn igen, efter en helg högt upp i den norska fjällvärldens vidunderligt vackra panoramasceneri. Det var en helg fylld med sociala experiment. Det har upplevts. Glädje, skratt, konflikter, samförstånd, ångest, märkliga kontaktförsök, mjölksyra en masse, liftincidenter, ekonomisk förnedring, fislukt, dödsrädsla, våld och ensamhet uppblandat med innanförskap. Allt i kombination – både medelst och alldeles utan inslag av vild förtäring.

Jag tror att jag kommer få avhandla vissa delar separat under de kommande dagarna. Det skulle helt enkelt bli ett alldeles för schizofrent blogginlägg om jag ens försökte mig på att kombinera alla intryck. Men. Kontentan är att jag mot alla odds gav mig ut som en Bambi på hal is, eller som någon slags Stig-Helmer-variant i 2013-tappning om man så vill. Efter en natt av extremt dålig sömn, en orolig tarmtömning och en stadig höghöjdsfrukost bestående av två koppar kaffe och en sked yoghurt, trotsade jag all logik och mitt eget sunda förnuft och gav mig ut på hyrda skidor (tack för all hjälp i beslutsprocessen) i de grönaste backarna (som för mig inte kändes så jävla gröna alls). På vinst och förlust skulle inte kunna illustreras bättre än så.

En idiot i fjällen.

Det hade nog aldrig gått väl om det inte vore för min kollega Maja (f.d. skidlärare skulle det visa sig) som tålmodigt ledsagade mig ner och uppför berget ett par gånger. Jag är mycket tacksam för det trots att jag aldrig har känt mig så värdelös på någonting innan. Tror jag. Men till slut började det banne mig släppa och jag kunde vid andra dagens slut ta mig ganska habilt ner för de flackaste pisterna utan att varken stanna eller ramla. Faktiskt. En personlig bedrift vad mig anbelangar.