Vad är rea-priset på värdighet?

Som jag tidigare nämnt så älskar jag konceptet lokaltidningsbesvikelser. Det ligger ett så vackert skimmer av besvikelse över dessa män kvinnor som upplever sig ha blivit förorättade men inte ha fått upprättelse, och därför som en slags sista utpost, känner sig manade att "gå ut i media" för att berätta om det. Det kan vara allt från gropar i vägen, dålig service hos en internetleverantör, för mycket hundlort på stadens trottoarer, till att de får för mycket reklam i brevlådan eller blivit snuvade på en bra rabatt på läsk hos någon matvarujätte – eller vad som helst som sätter käppar i livets lyckohjul.

De kontaktar således sin lokaltidning som i gissningsvis 99% av fallen hugger direkt och skickar ut en reporter med digitalkamera som får lyssna av deras trauma och ta en bild på den besvikne i fråga (eller som i fallet nedan, de besvikna). Sedan kablas det hela ut i lokalpress och resulterar i inget utöver att de gjort sig kända som byns gnällrövar.

Men det finns också fall som når riksnivå. Där besvikelsen möjligen må vara fullt befogad, men där priset på den egna värdigheten reas ut som gårdagens frallor. Som i Kent och Veronicas fall nedan.

Paret Kent och Veronica Andersson åkte på semester, blev magsjuka så in i helvete, och förväntade sig att resebolaget skulle punga upp. Resebolaget nekade. Vad göra? Jo, de ringde "media" som i det här fallet råkar vara Expressen som i sin tur lyssnar på deras (extremt självutlämnande måste man ändå säga) story, fattar grejen och blåser upp det till en klassisk "kvällstidningsbesvikelse".

Så vad blir då resultatet?

All publicitet är... nåja, publicitet.

Jo, om vi säger så här. Det jag fick med mig från artikeln är att paret Kent och Veronica Andersson från Lindesberg blev råmagsjuka på semestern som de hade betalat 30.000 pix för. De sket sedan bokstavligt bort större delen av vistelsen. De var så fullkomligt under isen i vad som skulle kunna beskrivas som en regelrätt skitkoma att de knappt orkade lämna rummet. Deras räddning blev ett par de bodde grannar med, som var aningen mindre lösa i magen och som kunde serva Kent och Veronica med bland annat toapapper eftersom detta konsumerades en masse. För att riktigt toppa misären berättar Veronica hur hon på flyget hem (som kanske ärligast kan beskrivas som ett stort bajsinferno i höghöjdsformat) var så illa däran att hon svimmade av blev liggande, citat: "nedbajsad" utanför cockpit i sex timmar. Surt. Absolut. Jag förstår verkligen att det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse och jag har svårt att tro att jag skulle kunna bli så mycket fiende med någon att jag önskar denne en sådan upplevelse.

Dock tror jag att hon tar fel när hon beskriver det som höjden av förnedring. Dit tror jag nog att hon har nått först nu sedan hon på eget bevåg gick och blev ansiktet utåt för våldsam turistdiarré. Jag kan tycka att de borde ha tecknat en liten tilläggsförsäkring till sin vanliga hemförsäkring. Eller helt enkelt bara bita i det sura och (förlåt!) skita i det hela och försöka glömma.

För egen del kan jag säga att jag tror mig ha empati nog att inse vidden av traumat hon fick utstå på sin flight hem. Men herregud, hade jag legat nedbajsad till allmän beskådan under sex timmar så kvittar det nästan hur mycket pengar som hade legat i potten. Jag hade i princip varit beredd att göra vad som helst för att det inte skulle presenteras i rikspress. Men vissa nöjer sig tydligen med att hoppas på (i bästa fall) 30 papp.

Snacka om värdighetsrealisation.