Gubbröra

Var det någon mer än jag som kollade SVT:s återutsändning av Rolling Stones jubileumskonsert där de firade 50 år?

OMG!

Det måste vara det ovärdigaste jag har sett. Då är jag ändå en riktig nostalgisucker som brukar kunna rysa upp en ordentlig gåshud eller två bara av orden återförening och comeback. Men det här var som att titta på en blandning av en zombiekomedi och en Grotesco-sketch om ett sjövilt ålderdomshem. Först var det kul men sedan blev det snabbt tragiskt. I utzoomat läge såg Mick nästan spänstig ut när han sprätte runt på scenen, medan Ronnie och Keith stor i bakgrunden och vaggade lite lätt som animerade pappfigurer.

Det var när kamerorna zoomade in man satte skrattet i halsen... eller om det var redan före konserten när tv-reportern gick runt och frågade en massa fans om vilken bandmedlem de helst skulle ha sex med. Gud så perverst. Är det ens relevant? Att köra en "pest eller kolera" där man tvingas välja vilken gammal mumifierad gubbkuk man skulle föredra att bli penetrerad av. Om man var tvungen att välja. En situation som även rent hypotetiskt är helt absurd.

Alltså, Rolling Stones må vara rockens absoluta ikoner. Och det ÄR imponerande att de faktiskt ens klarar av att stå på benen, särskilt med tanke på att mängden heroin som lär ha pumpats in i de där kropparna troligen inte ens skulle rymmas i en fodersilo. Men. Man kan inte blunda för fakta. De rockar inte längre och de borde inte låtsas som att de gör det heller. Gemensamt för allihop är att de har transformerats till ett gäng utmärglade tanter med "rockiga" frisyrer och allmänt säckiga anletsdrag. I deras blick har allt vad gnista heter slocknat och lämnat plats för tomhet som brukar vara ett typiskt kännetecken på någon form av demens. Det ska dock sägas att bandets trummis, Charlie Watts, är den ende som faktiskt har sin värdighet i behåll. Mick Jagger såg ut som en knotig sprattelgubbe. Det medicinska undret Keith Richards var så klart i absolut sämst skick av alla och endast en frottémorgonrock ifrån ett knivskarpt porträtt av en långvårdspatient i livets absoluta slutskede. Ronnie Wood såg inte riktigt lika senil ut men vägde upp med sin hud som ser ut att ha präglats fram den svåra vägen, med en limpa cigg per dag och levnadsår, tills ett infrastrukturellt kaos av rökrynkor spridit ut sig i ansiktet på honom och tillsammans med en taggig kalufs och en fräsig t-shirt med trycket "party" givit honom samma särpräglade look som själva nidbilden av en klassisk gekås-kvinna från Borås.

Allt gick långsamt. Både deras rörelser och tempot i musiken. De stod liksom och guppade långsamt som bäst men det var otroligt mycket stilltid. Om någon bad mig sammanfatta konsertupplevelsen skulle jag säga att det var som om någon hade placerat hela bandet i en gigantisk snöglob, fyllt den med sirap och satt igång en skiva på 1/3 av originalhastigheten. Det enda som fick mig att förstå att bilden inte laggade var gästartisterna som kom in och påminde mig om att det inte var en slow motion.   

God Jul

Jag vill bara passa på att önska er som läser en riktigt god jul. Den bästa. Klart slut.

Tropicopop

Hej på er! Nu är jag hemma från Thailand igen. Eller ja, jag kom hem i tisdags men sedan dess har jag mer eller mindre legat rådäckad i en äcklig feber. Hann dessutom ligga och stressa upp mig något så inåt helvetet med lite klassisk sjukdomsgoogling (min hypokondriska ådra lever visst än) att jag till slut började ställa in mig på japansk encefalit (någon form av hjärnhinneinflammation), denguefeber eller någon annan tropisk skit. Jag hade nämligen fått ett läckert batteri av myggbett som utvecklats på ett färgsprakande sätt och blev typ lila med hudblödningar. Alltså jag kan inte förklara hur jävla dålig jag var fram till i fredags kväll. Men det som inte dödar... gör en jävligt trött.

I alla fall var jag på infektionskliniken på östra och har således fått mig ett par matchande heroinistarmar lagom till julmiddagen. Provsvaren får jag lagom till nyår (soft att vänta) men nu mår jag i alla fall rätt bra igen. Det om det.

Resan var asbra men nu är det gött att vara hemma igen.

Otäckheter

Det verkar som att våra solsemestrar alltid sammanfaller med en massaker. Sist var det Utøya och nu (ännu en i raden av meningslösa skolskjutningar i USA) i Newtown.

Det är skrämmande. Att en person kan få för sig att det bästa sättet att lämna avtryck i mänskligheten är att radera delar av den. Det är skrämmande att det är så förbannat lätt att få tag i, inte bara ett, utan en smärre arsenal av vapen och ammo i det där jävla landet.

Men mest skrämmande är den "logik" som i grund och botten lett till att det är som det är:

http://www.buzzfeed.com/ryanhatesthis/people-who-think-giving-teachers-guns-would-stop-s

Hur börjar man som meningsmotståndare ens att argumentera mot sådan imbecillism?

U-landsproblem

I Thailand finns det bara en sorts toapapper. Värdelöst. De har satsat all statsbudget på turismen och noll på teknisk utveckling. Det är beklämmande. Jag tänker på den oändliga floran av toapapper vi har hemma i Sverige. Jag tänker på rullängdee, hårdhetsgrader och friktion. Jag tänker på Edet Maxi.

På håll ser toapappret här ut som helt vanligt toapapper. Men det är bara en hägring. I själva verket är det fragilt och poröst, nästan fuktigt, redan när man öppnar förpackningen. Det är luftigt lindat som smördegen i en croissant vilket gör att en rulle i snitt bara räcker till en omgång. Dessutom är hållfastheten ungefär lika fast som en näve sand så pappret fastnar som tusen små pappersnoppror på ställen man inte vill att det ska fastna. Varje toalettbesök är en besvikelse. Det är barockt.

Myggkoma

Jag vet inte vad fan det är med myggen här men de måste fan gå på steroider. Jag har fått en massa myggbett på benen främst och det ser fan inte ut som efter en svensk sommarkväll kan kag säga. Snarare som att jag dressat mig i honung och haft nakenparty i en bålgetingsvärm. Då har jag ändå sprejat på ett fett lager av nåt inhemskt myggmedel. Thailändska mygg räds inte ens dödskallesymboler.

Säg att jag har typ 15 giftfyllda svullnader som kliar nåt så djävulskt att jag vaknar om nätterna och känner en nästan oemotståndlig lust att lust att sätta eld på de gamla skånkarna. Inatt fick jag dessutom för mig att gränsen var nådd och att mina njurar inte klarade av att processa mer gift. Det värkte när mina inre organ vred sig i kramper. Ett liv i dialysmaskinen tornade upp sig och jag började kallsvettas av rå avskalad ångest och begynnande panik. Jag måste ha svimmat... eller somnat om för på morgonen vaknade jag utsövd och till och med klådan hade lagt sig en aning.

Jag sa inget till Josefine om min paranoia för det visade sig att värken bara berodde på att jag behövde bajsa. Jättemycket.

Lärdom: Nödighet och jobbiga insektsbett är ingen vidare kombo. De kompletterar varandra på sämsta tänkbara sätt och det finns säkerligen någon matematisk formel som bevisar hur lidandet tripplas.

En dag med sväng

I förrgår var vi på snorkelutflykt till en "paradis-ö" som heter Koh Rok. Både det dummaste och det bästa vi gjort på den här resan. Bästa för att jag hade glömt hur coolt det är att få tjuvkika in i korallrevens färgsprakande och psykadeliska värld. Sämst för att Josefine först på båten köämmer ur sig att hon är skräckslagen inför att färdas med speedboat på öppet hav, för att Tintin blev brutalt sjösjuk innan vi lämnat vår egen ö och spydde tolv gånger innan det var dags att kliva i land på Koh Rok. Stella började tjura när det visade sig vara för höga vågor och hårda underströmmar för att jag skulle känna mig bekväm med att ha med henne i vattnet. Jag paddlade runt lite menlöst och njöt noll av skådespelet under ytan. Så jag klättrade upp i båten igen efter knappt tio minuter.

Jag försökte prata med Josefine som vid det laget var så illamående att hon börjat fantisera om att hyra helikopter för att ta oss därifrån. Hon var omunter minst sagt och jag fick för mig att hon hatade mig och tyckte att allt var mitt fel. fast det inte alls var det. Alla andra i båten (inklusive de muntra thailändare som körde båten) undrade nog vad fan vi hade där att göra. Vi var enda barnfamiljen och i mina tankar förbannade jag den lille thaikillen som krängde på oss resan som en toppenaktivitet för barnfamiljer (även om han inte uttryckligen inkluderade sjösjuka, sura och icke simkunniga barn. Resten av sällskapet bestod av en yster samling backpackertyper. Några fransmän, britter och ett och annat tyskt par. Stämningen var minst sagt tryckt i båten. För att inte säga raffinerat finsk. Jag lekte kort med tanken att knuffa av thaikillarna när alla andra var i vattnet och bara dra. Inte en nobelvinnartanke kanske men det kändes lockande just då.

Efter vad som kändes som en evighet var det dags att kliva iland på ön. Efter en spartansk lunch och lite uppståndelse kring en varan som strök omkring äntrade vi vattnet och stranden. Plötsligt var det värt lidandet. Detta tyckte även barnen. Vi snorklade och barnen lekte i timmar. På väg hem stannade vi på ett ställe till. Barnen stannade i båten och fick hjälpa till att mata fiskarna med banan medan jag och Josefine snorklade. Med oss hem fick vi ett minne för livet och en massa helvetiskt kliande myggbett.

Yin eller yang

Det bor en härlig tant på hotellet. Hon är 60+ och livet ser ut att ha behandlat henne väl. Hon går hela tiden runt ensam och ler ett, vad det verkar, ärligt leende och hon kisar sådär mysigt hela tiden. Jag påpekade för Josefine att jag uppskattar henne för att hon har en väldigt harmonisk aura och att jag hoppas att det inte är för att hon rökt hasch. Josefine svarade att det säkert beror på att hennes man har dött som hon känner att hon kan blomma ut. Jag börjar undra vem familjens verklige cyniker är.

I alla fall så insåg jag först idag (med viss besvikelse) att hon har asiatiskt påbrå så det är inte alls säkert att hon går runt i sådan total sinnesfrid. Hennes ögon ser bara naturligt ut så och skulle lika gärna kunna dölja ett konstant brinnande hat. Hoppas inte. Det skulle paja min fina bild av henne lite.

Självinsikt

Och jag som alltid har trott att mitt humör varit immun mot hunger har landat hårt i insikten att så inte alls är fallet. Därför lägger jag härmed den imaginära superhjältedräkten på hyllan ett tag och ansluter till Josefines, Stellas, Tintins och alla andra i de hungerkänsligas skara.

Halvtid

Så har en vecka gått. Vi har det bra. Jävligt bra till och med. Beukar alltid börja längta hem efter en vecka men inte nu. Koh Lanta är inget av det Thailand jag hade förväntat mig. Typ.

Jag har aldrig tidigare varit på ett så oturistigt turistställe. Bortsett från att de turister man möter på är svenskar till en frekvens av c:a 98%. Men ingen trängsel, varken på stranden eller vid poolen. Inga strandförsäljare, inget tjat. Folk är trevliga med inte lismande. Vi har inte sett prostitution och andra sunkigheter (med undantag för igår när vi tror att vi kanske såg ett sånt ställe men inte är säkra). Det är ganska muslimskt och skönt. Det som bäst stämmer in med förväntningarna är stranden och havet. Otroligt fint och harmoniskt. Den totala avkopplingen är ett faktum.

Vi har inte gjort några större utflykter ännu. Bortsett från i fredags när vi hyrde en tuk-tuk och brände upp och ner längs västkusten och åkte in till Saladan – öns största stad... eller nåja, by kanske är en bättre benämning. Det kändes lagom avkopplande med tanke på att det verkar råda någon form av anarki i trafiken här. Att det dessutom är vänstertrafik gör det inte mindre panikartat. Men efter ett tag kändes det rätt soft, ända till Josefine upplyste mig om att alla flabbade åt oss där vi kom åkande som familjen präktig, för att vi hade hjälm. Tydligen riktigt fittigt här.

Innan vi åkte hade jag i förväg redat upp mig på "charterproffsen". Ni vet de som redan vid incheckningen på flygplatsen dressar om till hawaiiskjorta, bananväska och flip-flops och som sedan skränar och dricker sig redlösa innan planet har nått utanför Sveriges gräns. De som vet hur det går till att åka på charter och beter sig på ett sätt som får mig att vilja plocka fram slaktmasken. Jag hade visualiserat dem framför mig och gjort dem till alldeles verkliga hjärnspöken så jag blev nästan besviken när det bara var en fet familj från Skåne som infriade löftet.

Min grannes trosor (revisited)

Snart framme på hotellet så det här är ett schemalagt inlägg.

En sen kväll förra sommaren bankade det plötsligt på min ytterdörr. Jag befann mig på nedre våningen och sorterade våra för dagen nytvättade kläder, men hörde hur Josefine öppnade. Utanför stod vår granne H, en mycket trevlig kvinna i 45-50-årsåldern som bor på våningen under oss. Hon var extremt uppstressad och förklarade att hon just varit nere i tvättstugan för att hämta sin tvätt, när hon till sin stora fasa upptäckte att någon stulit alla hennes trosor. Det lät ju helt jävla galet. Att något litet jävla pervo skulle stryka omkring i vårt kvarter och göra anspråk på vilt främmande kvinnors underkläder. Brrr.

Jag hörde hur paniken fick hennes röst att gå upp i pitchat läge. Hon berättade att hon skulle resa till Italien tidigt morgonen därpå och under eftermiddagen hade kört en spontan stortvätt av alla sina kläder. Josefine hade tvättat på morgonen så H kom upp för att fråga om vi möjligtvis hade lagt märke till någon/något. Josefine uttryckte sin djupaste empati och även jag tycker att det hela känns en aning kymigt. Undrar vad det kunde vara för en sjuk jävel som gjorde något sådant? Jag behövde bara fundera i tre sekunder för att komma på en misstänkt. En mycket tystlåten herre i kvarteret som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag dyker ner med armen i tvättkorgen och plockar upp ett helt knippe blandtrosor som jag märkligt nog inte känner igen... ahhh... vänta nu lite.

Under fem brinnande sekunder stod jag som förstelnad och stirrade på klotet av granntrosor som fyllde min labb. Hur fan hamnade de i min korg? Efter att ha fastnat i en freeze frame som raderade allt medvetande och förpassade min hjärna till ett slags zombie state helt fritt från tankar. Som en blixt från klar himmel slog det mig. Plötsligt insåg jag att när jag var nere för att hämta sista omgångens tvätt så rafsade jag ner allt från torkskåpen, torktumlaren och högen med sängkläder som Josefine hade vikt och lagt i en prydlig hög på bänken. Dessutom fick jag ett svagt minnesfragment av att jag även hade packat ner en hög underkläder som låg på mangeln. Aha! Jag var boven i dramat och trots att det bara rörde sig om ett beskedligt misstag så kände jag mig plötsligt ultrapervers.

På övervåningen gick grannen på. Hon var alldeles utom sig och visste inte vad hon skulle ta sig till. Inte jag heller. En del av mig ville bara hålla käften och låtsas som om inget hade hänt, trycka ner troshelvetena i en soppåse och smyga ut dem till soprummet när mörkret lagt sig. Men det skulle göra mig till en fullfjädrad sociopat och den vägen ville jag ju inte ta. Jag bet ihop och ropade på Josefine. Josefine... Josefine... JOSEFIIINE!! Till slut kom hon ner och undrade vad fan det var med mig. Jag vinkade henne till mig och höll fram ett stort multifärgat nystan. Hon tittade i vad som kändes som en evighet innan hon förstod vad det var hon tittade på. Jag viskade fram min förklaring varpå Josefine greppade högen med trosor och gick upp till grannen. Tystnaden bröts av ett gapskratt som till slut tvingade mig upp från undervånngen för att möta skammen. Det var lugnt. Jävligt pinsamt men lugnt.

Sedan dess har jag faktiskt inte pratat så jättemycket med min granne. Inte så att jag har undvikit kontakt men jag har definitivt inte sökt upp tillfällen att snacka. Vi har mest morsat på håll och långsamt långsamt har minnet av det fruktansvärda bleknat bort. Tills i lördags när jag håller på att tvätta inför resan. När jag står i tvättstugan för att hänga in den sista omgången i torkskåpet så öppnas dörren och in kliver H. Det är hennes tid som just ska börja. Vi hälsar och pratar på. Om ditten och datten. Hon säger att hon brukar glömma sina tvättider, jag säger att jag är värdelös på att komma ihåg att hämta min tvätt. Då kontrar hon utan förvarning med att jag i alla fall är rätt bra på att hämta andras underkläder. Så skrattade vi. Hon hjärtligt. Jag ansträngt.

Hej då ett år av långsam skambearbetning.

En studie i flygrädsla #1

Josefine har utvecklat en enorm flygrädsla genom åren. Varken statistik eller argument imponerar. All logik är satt ur funktion. När vi gick på planet och såg folks förbeställda taxfree-påsar ligga och vänta på sätena sa hon:

– Usch, jag blir alldeles stressad när jag ser att folk beställer så mycket taxfree-sprit.
– Varför då?
– Det känns som att det blir för tungt för planet.

En svensk klassiker

Nu är allt fixat (hoppas jag). Kattvakt, lägenhetsvakt, pengaväxling, vaccinationer en masse, ekonomidränerande småinköp som innefattar allt från solskyddskrämer, magtabletter och vätskeersättningar till sommarkläder, baddito och en packning bokstavligt talat från helvetet. Resa med barn alltså. Det slutar. Aldrig. Kosta. 

Det har varit en mental prövning för mig det här. Resfebern har varit brutal den senaste veckan. För Josefine med. Hon har haft sådan flygskräck att hon inte kunnat tänka på vad vi ska hitta på när i kommer fram. Men nu har hon varit hos fabbo doktorn och fixat Stesolid, så nu har hon börjat njuta av tanken. Tror jag det. Skönt att sitta zonkad. Det går snabbare då. Men inte för mig som har ansvar för barnen. Men jag ska inte gnälla. Jag har laddat iPaden full med skit så nu är det bara en tiotimmars flygresa och en femtimmars tranfer kvar. Sedan. Nirvana. Thailand. Vi går all-in med en klassisk svennecharter så här lagom till jul. Genidrag eller vansinne. Den som lever får se.