Revanschen

Apropå skräp-tv så har vi börjat kolla på dokusåpornas dokusåpa, Robinson – Revanschen. Jag, Josefine och Stella. Det var längesedan jag kollade Robinson. Egentligen skiter jag totalt i det men jag måste säga att jag faktiskt uppskattar hur det lägger sig som skön bomull runt hjärnan efter en dag på jobbet.

Bäst är Robinsonrobban. Jag har kapitulerat. Man måste ju bara gilla honom nu. Jag hoppas han tar sig långt den här gången.

Annars är det mest ett visset gäng. Till exempel Johnny Leinonen, en käckgubbe med skägg av syltburksmodell, som både ser ut och låter som att han kommer från Partille. Honom känner jag att jag verkligen vill se lida. Sedan har vi Hjalmtyr Daregård som inte kan låta bli att kåtsnacka om Mirre (en annan gammal räv) och kalla henne för en sockerbit och milf. Christian Ternstedt är ett självgott as som på PG-dialekt hänvisar till sin fysiska form som top notch, trots att han är lösare i kroppen än jag. Till och med efter en kebabpizza.

Värst av alla är Leif. Honom har jag känt inget annat än antipati för sedan första gången jag såg honom. Han har sin hatt och sin jävla Sverigetröja som han verkar göra en sport av att grisa ner till max för att sedan hänga kvar bara för att ingen annan står ut med stanken. Han är så redig så redig så redig. Han ska snickra och rädda dagen hela tiden. Så fort han öppnar munnen så låter det som han är på lipen. Men det som stör mig mest är att alla deltagare tycker han är så himla toppen. Men det är han inte. Han är ett riktigt as. Idag berättade han tänkte när han tog ut sitt lag. Han valde tre killar (inklusive vaniljbullen Christian) för att han ville bygga laget på manlig råstyrka. Sedan valde han två kvinnor så de kunde ha varandra och ty sig till.

Så att de kan ha varandra... 2012 är det sånt som skulle kunna få en av den äldre stammens flyttkarlar att kippa efter andan. Tänk er att Leffe skulle kört samma resonemang om det var två svarta personer, två judar, två förståndshandikappade eller två bögar istället för kvinnor. Då hade det nog tutats i den stora tutan. Inte jättekosher.

Dock måste jag erkänna att det var underhållning i sig att vända på skallen och titta åt Josefines och Stellas håll och se hur de satt och kämpade för att ta in vad deras öron just plockat upp. De höll andan. Jag kunde se hur Josefines käkmuskler spelade Beethovens nia och hur hon mentalt förpassade honom till ett öde som villabränsle via en pelletmaskin.

Stella bara gapade. När hon såg att jag iakttog henne skrattade hon högt och sa:

"Pappa, han är allt en riktig röv, den där Leif".
"Ja Stella, han är en riktig röv."