Och plötsligt hände det

Precis efter att jag fullkomligt tappat det över de där cyklisterna ibland oss som tror att varje tur till och från jobbet är en kritisk delsträcka i Tour de France. De (jag hatar er) som beter sig så stingsligt i trafiken att det är som att de riskerar en pokal, ära och berömmelse eller något. Då stöter jag på något som gav mig lite hopp igen.

På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.

Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.

Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.