Enmilahalsduken

Hörde en "nyhet" på radio i helgen som fick mig att sätta i halsen. En go gäng tanter i Norrland har kommit på den briljanta idén att de ska sticka världens längsta halsduk. En mil siktar de på. Gött. Jämn och bra siffra. Det skall väl räcka för att täppa till truten på de där andra idioterna som redan stickat en halsduk på dryga sju kilometer. Vem vill inte sätta ett rekord liksom.

 Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.

 Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.

 

 Av alla dumma sätt att slösa sin tid...