En stabbig dröm

Inatt drömde jag drypande snuskiga drömmar om sexiga kolhydrater och slyniga transfetter. Mmmm... Jag drömde att det var stora rubriker i alla tidningar och huvudnyheten i alla tv-nyheter. Forskarna var bombsäkra på att kolhydratintensiv kost kombinerat med fett var det allra bästa för kroppen. Inte bara oskadligt utan till och med bra för hjärtat också. Hej vita frallor, kebabpizza en masse, snabbmat, lyxfikor och extra allt, tänkte jag något avvaktande.

Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.

Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...

Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.