Burken fattas mig

Var på Naturhistoriska här i Göteborg förra helgen. Gillar att gå dit. Det är så skönt omodernt. Som att kliva rätt in i det svenska 40-talets upplevelseindustri. Det är en viss stämning att strosa runt där bland montrar fyllda med små skabbiga djurlik. Det är en så analog atmosfär att iPhonen hänger sig direkt vid minsta försök till användning.

Översta våningen består av en höger och vänsterflank fyllda med typ en miljon olika fågelsorter. Inte jätteintressant efter en stund. Utbudet är för stort. Det händer liksom inte ett skit. Vilket är hela poängen. Det är atmosfären jag gillar så mycket. Här har tiden jävlarimej stått still. Vi pratar ett stycke orörd historia. Till och med dammet ovanpå glasskåpen är från tidigt 1900-tal.

Sedan finns där en gigantisk sal i byggnadens mitt, som är knallmörk trots sin enorma takhöjd. Här har vi fyllt glasburarna med lite gott och blandat från hela jorden. Allt från grävlingar, ekorrar, zebror, noshörningar, näsapor och annat bös. Fritt i rummet hittar vi bland annat en giraff och så själva huvudattraktionen, en asstor elefant, som står placerad centralt i rummet. Sal efter sal avverkas utan några större reaktioner från någon. Barn av idag bryr sig inte särskilt mycket. De har ett medfött 3D-sug som gör att de inte imponeras av någonting som inte exploderar i minst THX-ljud. Det måste kännas som att en tiger kommer mot dem för att slita dem i stycken, för att de ska kunna digga skiten. Men det är avkopplande och en smula trevligt. Och så atmosfären. Jag bara älskar den. Det och världens sämst uppstoppade lejon som ligger och vilar på en marmorbänk utanför stora salen och möter en strax innan det är dags att titta på det enda som egentligen är (och alltid har varit) värt besöket. Attraktionernas attraktion.

Lite avsides placerat finns en monter som alltid stuckit ut lite extra. Den är fylld med diverse missbildade djur och lite annat groteskt. Men framförallt den legendariska "burken". Det är en glasburk i vilken man under Sveriges mindre etiskt upplysta epok valde att pressa ner ett dödfött foster av ett par siamesiska tvillingar. Sedan fyllde man på med formalin, korkade igen burken och ställde ut den för allmän beskådan i Västsveriges genom tiderna mest välbesökta resmål i skolutflyktssammanhang. Groteskt. Ja. Spännande. Inte desto mindre.

Jag minns den kittlande känslan inför mitt första besök någon gång under min lågstadietid. De äldre eleverna haussade upp det som den mest ultimata bisarra upplevelsen. Något de hade både rätt och fel i. Rätt, för att det är något helt jävla sinnesstört över att från början komma på tanken, att göra ett griftefridsbrott till dragplåster. Fel, för att den där upplevelsen jag i tankarna försökte förbereda mig på under flera månader före själva museibesöket, blev inget annat än ett råmassivt antiklimax. Inte för att det inte var sjukt nog. Det var det. Men efter att ha konsumerat död i tusental så vill det fan till att sista burken är något i hästväg för att väcka en blaserad yngling med häpnad. Upplevelsen var över på några sekunder. Från en åhh-herrejävvlar-vad-sjukt-jag-tror-att-jag-vomerar-mina kalvkorvsmackor-chock till en lätt besviken jaha-var-det-allt-reaktion.

Ändå är det det enda som jag med lite skräckblandad förtjusning sett framemot. Lite som Kalle Anka på julafton. Det blir liksom inte ett komplett besök om man inte får blänga på och vämjas lite åt den där burken.

Så döm om min förvåning när jag förra veckan kommer till min favvomonter och ser att tvillingarna lyser med sin frånvaro. Först vägrade jag att ta in det. Sedan började jag panikgoogla och mycket riktigt. Bortplockad av etiska skäl. Min besvikelse var total. Jag har fortfarande inte smält det. De siamesiska tvillingarna fattas mig så att det skär i bröstet. Vaffan. Det kommer aldrig någonsin kännas kul att gå dit igen. De kan stoppa upp sitt jävla valrum. Det luktar ändå bara mumifierat kön. Och jag skiter fullkomligt i resten. Ro hit tvillingburken igen, säger jag. Annars kommer jag aldrig tillbaka.