Martha Marcy May Marlene är ett stycke finförpackat obehag. Det är en film om viljan att tillhöra. En historia om psykisk och sexuell terror. Om makt, vanmakt, kontroll och manipulation. Om nedbrytande rädsla.
Det är en långsamt berättade historia, helt utan hollywooddialog, fräna effekter och mtv-klipp. Det är svårt att beskriva den på ett sätt som gör att man plockar ner den från hyllan en söndag, medan man står med ett bakfylle-beck-sug i videobutiken och väntar på att pizzan ska bli klar. Och helt ärligt. Kanske är det inte då man ska se den. Eller så är det det.
Det är i alla fall en jävligt bra film. En sån som sitter kvar ett tag. Länge. En sån film som känns i magen på alla andra sätt än ett-päron-till-farsa-sättet. Den handlar om Martha som tappar kontakten med sin familj (decimerad till en syster) och hamnar hos en familj (sekt) med en otroligt manipulativ ledare. Hennes nya namn blir Marcy May. Hennes personlighet anpassas för att passa in. Hennes självkänsla får endast existera i gruppen. Hennes jag bryts långsamt ner. Men en dag flyr hon. Och det är där filmen tar sin början.
Handlingen utspelar sig i två olika miljöer. Dels när Martha lyckats återförenas med sin syster som lever ett ekonomiskt framgångsrikt liv. Tillsammans försöker de lappa ihop sin relation som utan förvarning upphörde att existera två år tidigare. Och dels utspelar den sig via de sömlöst inklippta minnesbilder från tiden i storfamiljen (sekten). Det är ruggigt snyggt och extremt skickligt berättat. Genom hela filmen känner man närvaron av hot. Man håller andan som i en välgjord biljaktsscen trots att tempot är allt annat än just biljakt. Ända till slutet som utan att förstöra något är bland det obehagligaste jag sett.
Jag älskade den. Helt otroligt bra film. Bara se den.
Håller helt och hållet med dig även om jag hade heeelt fel angående Oscarsnomineringar.
SvaraRaderahttp://www.fiffisfilmtajm.se/marthamarcymaymarlene/
Åh, är det John Hawkes jag kan skönja i vissa sekvenser? Underbart, måste verkligen se den. Tack för tipset!
SvaraRaderaJa, obehaglig är verkligen rätt ord! Slutet, herregud liksom. Såg den med två vänner och efteråt satt vi bara och stirrade på varann med smått panikslagna blickar. Och enades om att den var bra. Fast jobbig. Fast bra. Fast jähäättejobbig.
SvaraRaderaFiffi: Hej. Sjukt att den inte fick någon nominering. Jag menar hallåååe?
SvaraRaderaMichelle: Jepp nog är det är John Hawkes alltid. Fy fan vad obehaglig han är i sin roll som överhuvud. Se och berätta vad du tyckte.
Johanna: Eller hur. Slutet. Har inte riktigt smält filmen ännu. Och visst var den bra, fast jobbigm fast jääääätttteeeebraaa. :)
Okej nu har jag sett filmen. Jag kanske är lite slow, men vad är det som är så obehagligt med slutet? Hon sitter i en bil påväg till terapi, typ?
SvaraRaderaOch när hon väl är hemma hos syrran så är det ju safe? Förutom sviterna från tiden med familjen.. Vad är det "ständiga hotet" och obehagliga?