Sons of Anarchy-koma

Jag måste erkänna att det var ganska motvilligt jag började titta på SoA. Spontant gillade jag konceptet men kände ändå någonstans att hur jävla bra kan det egentligen bli. Mc-busar och deras egna lilla samhällssyn. Då gillar jag ändå nischat våld (tex fängelsevåld).

Några avsnitt senare sitter vi där vid frukostbordet och diskuterar på fullaste allvar vilken karaktär vi skulle vara om vi var med i serien. Josefine claimade snabbt Tara, den undersköna och godhjärtade läkaren, med ena foten djupt begravd i den oheliga mc-pakten och den andra varsamt parkerad i Moder Theresas stolgång. Det kunde jag gå med på om jag fick vara Jax. Alla vill väl vara Jax. Det fick jag inte. Då ville jag åtminstone få vara Tig. Men det fick jag inte heller. Jag kände hur stämningen blev ansträngd i rummet. Opie kändes inte rätt. Bobby ser ut som en blandning mellan Hagrid i Harry Potter och en tant som sålt sin motionscykel för 30 år sedan. Clay ser bokstavligt talat ut som en apa och Juice... nä, jag pallar fan inte tanken på hans MMA-frippa.

Kvar var egentligen bara Piney, en gammal gubbfan med Kol och Half-sack (förvisso sympatisk kille och en jävel på att slåss men) med bara en pungkula. Och inte för att det är nåt fel med det men jag vill helst inte vara en kille med en pungkula. Dessutom bara prospect. Jag vill vara fullvärdig.

Då slänger hon ur sig det. Gemma. Hon tycker att jag är mest lik Gemma. Det blev tyst i köket. Jag dukade av och sedan gick jag surt till jobbet. Gemma!? Al Bundys gamla hagga. Så jävla typiskt Josefine att roffa åt sig en bra karaktär snabbt, få OK på det, och sedan med sin luriga list göra mig till en klimakterietant. Jag kände stark irritation och när jag kom hem försökte jag desperat reclaima Tara och ändra till meth-horan som är den biologiska modern till Jax lille son. Men Josefine fintade mig och frågade retoriskt om jag verkligen ville gå den vägen. Det ville jag inte. Jag satt i en jävla rävsax... Skitsamma tänkte jag. Hon är ju rätt tuff ändå. Gemma. Josefine flinade förtjust.

Men nu, halvvägs in i tredje säsongen är det jag som skrattar. För Gemma är en bit hårdnackad tuffing av sällan skådat slag. Lojal, orubblig och kanske den hårdaste av dem alla. Haha... Jag är fan Gemma. Hör ni det! Mucka med Gemma och jag lovar er ett sort fett lass medeltid.