Det finns knappt något ovärdigare än att sänka sig till att springa för att hinna med en spårvagn som är på väg att stänga dörrarna och lämna hållplatsen. Även om du hinner så har du sprungit. Som ett hjon. Blivit flåsig och ansträngd. Alla ser och alla tänker – det där var ovärdigt killen, och du vet det.
Snäppet värre är samma scenario, men med skillnaden att du blir räddad av en barmhärtig samarit, som står kvar och trycker på dörröppnaren åt dig. När du anländer med andan i halsen måste du dessutom möta blicken på din räddare och tacka för att denne säkerställt att du hann med, trots att det helt uppenbart är ditt eget jävla fel att du fick springa. För att du är så jävla ostrukturerad.
Det värsta är dock när man likt ovan nämnda scenarion kommer springande, kanske till och med får ögonkontakt med den sadistiske föraren, som ser dig men iskallt stänger dörrarna. Du ställer ditt hopp till en räddare i nöden, som försöker men precis missar att trycka på knappen. Kvar på hållplatsen står du anfådd tillsammans med hjälparen som trots misslyckandet gjorde en insats. Du missar din åktur men måste ändå tacka.
Och så kommer vreden. Man vill skrika, slå och sparka på vagnfan när den rullar iväg. Men man håller sig. Man intalar sig att det enda som kan göra situationen ännu ovärdigare nu är att tappa kontrollen och tokflippa. Blotta sitt raseri. Hur skönt det än skulle vara. Man sväljer en infekterad klump av ilska för man vet att det inte är socialt accepterat att känna i det här läget. Låter det gå ut och blandas upp i systemet. Och man hatar det.
Därför blir jag alltid så sjukt glad när jag ser det här klippet. Han bevisar motsatsen. För mig är han en hjälte. Jag fullkomligt älskar hur han slänger med huvudet, spritter till i hela kroppen och frustar ut sitt ursinne över att han nästan han men precis missade sin avgång. HELVETE!!! JÄVLAR!!
Bevingade ord.
Hahahhaha jag skrattar ihjäl mig.
SvaraRaderaUnderbart. Och ja, det är ovärdigt.
SvaraRaderaHa ha ha, han ser nästan van ut vid det där.
SvaraRaderaKänner på mig att det här är en story du kommer uppskatta:
SvaraRaderahttp://lillaj.blogspot.com/2011/09/gordon-ramseys-dvarg-och-gravlingen.html
I somras såg jag en herre missa bussen som var på väg ut från marklandsgatans hållplats. Bussen stannade vid rött och herren i fråga sprang upp till framdörrarna, skrek "öppna jävla svartskalle, jag är redan sen" och vevade med ett passande tillhygge i form av en moppehjälm.
SvaraRaderaHan blev inte påsläppt på bussen.
I jämförelse med den incidenten kanske din reaktion är bättre, trots din frustration. Om man så säg.
Håller med helt och hållet, men begrunda denna extratwisten: förr oss som bor på ändhållplats (i mitt fall guldheden) är det helt oklart hurvida vi ens behöver lubba. Vagnen står ju där ofta i 10 min innan den går. Kanske går den om 9 minuter, kanske om 9 sekunder. En annan resenär springer förbi mig. Skall jag kanske lägga på ett kol eller är det alla andra som är pessimister? Vagnjäveln står ju där, 30 meter framför mig. Inte skulle jag väl ha sån otur att jag bara har 15 sekunder kvar av dom 5-10 stillastående minuterna?
SvaraRaderaI måndags missade jag förresten vagnen med utsträckt arm, 50cm från handtaget.
Själv är jag fortfarande traumatiserad efter att, en vinter, sprungit till bussen. Efter att ha spurtat typ 100 m övertygad om att jag skulle hinna med ramlar jag pladask på isfläck och dyker ner på marken. Mina träningskläder som jag hade med mig i en påse flyger givetvis ur och jag slår upp mitt knä så att det blöder genom strumpbyxorna. När man då ligger på marken i all sin misär och de övriga passagerarna, inkl. bussföraren, ser på en väljer den senare att bara köra! Den känslan! Sedan dess är jag konsekvent vad gäller att inte springa efter bussar, spårvagnar eller övriga kollektivfärdmedel.
SvaraRaderaJag som är lantis och tvingad att bo i Stockholm har aldrig förstått varför man springer till bussen, t-bana eller pendel. Eller varför man står och diskuterar att man missade "sitt" tåg eller buss och nu måste vänta på nästa. Ibland så länge som fem minuter!!! Min egen teori säger att det är överflödet av alternativ som gör det så viktigt att hinna med just "den" bussen/tåget.
SvaraRaderaSkulle vilja se dessa människor missa en buss på riktigt, typ linje 613 mellan Svenstavik och Ljungdalen en fredag när nästa buss går på måndag.
Jag missade ett pendeltåg mot Kungsbacka en gång i med så lite att jag faktiskt fick tag i dörren med ena handen och tänkte att om jag håller emot så öppnas den. Icke! Däremot klämdes min hand fast mellan gummilisterna och det enda som satt kvar när jag ryckte bort handen var min vante. Så där stod jag på centralen och hade inte bara missat mitt tåg utan dessutom med min ena vante hängandes som en hånfull vimpel i den sista dörren...
SvaraRaderaJohanna: Haha ja han är underbar. Jag lever genom honom.
SvaraRaderaColombia: jag tycker att mannen på filmen är den enda som lyckats behålla värdigheten.
Adde: det där var inte första gången.
Johanna igen: ska läsa strax.
Erik: Men att bli arg är ju inte samma sak som att vara en idiotjävel.
SE: jag lider med dig
Isabel: Jag får alldeles ont i hjärtat av din historia. Nej, spring aldrig mer efter ett färdmedel.
Pappaband: Hahaha. mäktigt att kunna missa en buss.
Caiman: åh älskar bilden av den retliga vimpeln.
Mike;
SvaraRaderaJag fick lite ångest av igenkänningsfaktorn.
Men en liten undran, måste man verkligen springa ikapp en spårvagn? Sist jag var i Göteborg gick det utan problem att krypa förbi spårvagnen till nästa hållplats, som alltid ligger exakt 20 meter längre bort.
Så för att ta bort "ovärdigheten" ur ekvationen:
Nästa gång du behöver jäkta för att hinna med, kryp istället helt sonika förbi spårvagnen om den väntar. Väntar den inte så kryp ifatt och förbi den.
Självklart med neddragna byxor och texten - "bring it bitch!" skriven över röven.
Jag minns när jag var ca 14 år och skulle ta bussen hem.(Mindre stad=bussen gick ca en gång i timmen). Den börjar rulla och jag sitter längst bak och ser två, typ 16 år gamla, killar komma springande. Lite ovärdigt sådär. Jag är ingen samarit i detta läget utan helt psycho. Jag ropar nämligen inte till busschauffören att stanna, utan jag tittar på killarna OCH GER DEM LÅNGFINGRET. Jag glömmer aldrig deras miner. De slutade springa med en gång. Och jag glömmer heller aldrig min egen ångest över detta sjuka beteende som tydligen fanns inom mig. Jag passar här på att be killarna om ursäkt. Har försökt gottgöra det här ett otal gånger genom att hejda spårvagnar på olika sätt...
SvaraRaderaJag har sprungit under en nedfälld tågbom (framför tåg som var helt stillastående) eftersom minuterna tickade på. Lokföraren slängde sig på tutan och när jag kom upp på rätt perrong blängde han på mig och körde vidare. Jag var inte direkt ensam på stället och dessutom medveten om att jag gjort en dum grej även om tåget var stillastående. På samma ställe har det faktiskt skett dödsfall när personer försökt hoppa på tåg i farten.
SvaraRaderaFörra veckan sprang jag som en galning genom en stor tysk flygplats för att helt sjöblöt i svett och helt slut komma fram till en tom och släckt gate 7 min innan take off. Då hade jag nog behövt vråla lite som den där killen.