Köttbullegrottan

Idag var vi inne en sväng på stan. När vi hade gått runt en stund blev vi hungriga. Då tog jag med Josefine och Tintin till Köttullegrottan (a.k.a Café du Nord) på en stabbig bricklunch. Köttbullegrottan är oförtjänt underskattat. Jag älskar det. Det har så många fördelar:

1. Köttullarna är stora som tennisbollar.

2. Väggarna är inklädda i vinröd bröstpanel och andas autentiskt 80-tal. Då pratar jag inte om det fräna Kitty Jutbring 80-talet utan det mer mogna, livsförnekande 80-talet. Det är en frisk tidsresa man gör. Dyker in i ångesten och kommer ut som en renare, nyare, gladare människa. Mätt på köttbullar därtill.

3. Man är alltid garanterat yngst på stället. PRO-stämningen sitter i väggarna och oavsett hur dålig form man är i så känner man sig som Usain Bolt i jämförelse med resten av klientelet. Dock får man inte låta sig skrämmas vid åsynen av horden bingopensionärer eller den osande dimman av malkulor som ligger likt smog över stället. Alla tittar och det kan lätt kännas lite obehagligt och hotfullt till en början, men om man bara vågar ta steget in och låter bli att titta någon i ögonen så är man snabbt i hamn.