Discjockeydödaren

Hade det stora nöjet att bevittna klippet nedan igår via en väns faceboxvägg:



Vilken show. Vilken fräschör. Vilken kvinna. Detta musikaliska geni äger benhårt med sitt råa powermedley på ett av världens minst uppskattade instrument. Marimba lady. Vilken skatt. Mitt favoritavsnitt börjar 3.14 in i klippet.

Om jag hade fått ta över en klubb hade min första åtgärd varit att ersätta det tröttsamma DJ-aset med ett fett live-marimba-set. Det känns ju så förbannat lökigt att ha en sur jävel med hörlurar stående i ett bås med sin show off-skivsamling. På min klubb skulle jag ha Marimba Lady som med piffig puffblus och snärtigt elegant stil trummar fram sin spellista med ett brett jävla leende. Där en DJ spottar en i ansiktet som straff, för att man efter några drinkar för mycket önskar Born to run. Där ler Marimba Lady lite mystiskt, fuktar sitt pekfinger och tumme, och börjar bläddra i notblocket. Det skulle bli episkt. Jag ryser när jag tänker på det.

Även för hemmafester skulle det vara ett skönt inslag. Till exempel ha ett mindre marimbaset som spelar lite easy listening i köket medan gästerna tar för sig av plockmaten. Oh yeah! Discjockeyn är död, länge leve Marimba Lady.