Uppiggande morgonspänning

Idag när jag tog 3:ans spårvagn till jobbet gick jag på vagnen där fram och letade mig maniskt bakåt efter en sittplats (det är så ovärdigt att stå när man löst månadskort). I en av de främre raderna satt en kvinna som pratade tyst för sig själv, och som såg ut att inte ha gjort riktigt som doktorn sa och slarvat med sina medicamentos. Hon hade en hög med random grejer i knät (bl.a. lite tidningar och en scarf).

När jag precis hade passerat hörde jag hur hon plötsligt och överröstande hög ton utbrast: "Jag har en pistol... Jag sa att jag har en pistol här". Sedan satt hon knäpptyst.

Den tystnaden. Den stämningen. Plötsligt hade alla spårvagnsresenärer förvandlats till sådana där hemliga anti-terroragenter som jobbar med att hålla koll på araber och andra misstänkta personer på de amerikanska inrikesflygen. Man kunde se huvuden vridas en grad eller två och jag lovar. Det fanns inte ett öga (inklusive mina) på den vagnen som inte hade örnkoll på kvinnan och den plötsligt mycket suspekta högen i hennes knä. Jag hann till och med tänka att det skulle vara jävligt ironiskt om jag skulle dö i en spårvagn. Att dö AV en spårvagn finns ju alltid med i riskkalkylen, när man som invånare väljer att färdas till fots i den här jävla stan. Men inte på grund av att en tokig högsbokärring skulle få för sig att öppna eld i kollektivtrafiken.

Dock hände ingenting. Det kanske bara var lite morgontourettes?

Och vad pigg jag blev.