DJ Clabbe!?

Bläddrade igenom min SR-app och plötsligt nös jag till. Det var som när man får damm i näsan, men det var bara att jag råkade bläddra förbi podarkivet till radioprogrammet "DJ Clabbe".

Om ovan nämnda format finns på Sveriges Radio att läsa följande: "Programmet där Claes af Geijerstam, på klassiskt DJ Clabbe-manér, spelar ny och gammal musik." För att förtydliga något så syftar "ny" till musik som producerades någon gång i början på 90-talet. Med "gammal" menas den musik som låg på listorna när farfar Clabbe själv gick i pension. Alltså någon gång på det glada 60-talet.

På programsidan bloggar DJ Clabbe friskt i en osammanhängande gubbordvitsaranda om Samantha Fox, via Mickel räv i buskarna och vidare till hur saven stiger och Lena höjer PH-värdet. Jag vill inte ens veta om det sistnämnda är menat att att ha en sexuell underton. Sanningen skulle troligen leda till att jag blev tvungen att skada mig själv. Och det vill jag inte. För övrigt lär väl den enda sav som stiger hos Clabbe numera vara innehållet i hans grovfibriga vuxenblöja. Bortsett från den blå rök som lägger sig likt smog över Stockholm när han tömmer sin pung då...

Ok. Nu gick jag över gränsen igen.

Andra härliga musikreferenser som DJ Clabbe slänger sig med är Wham och Cher. För att inte tala om hans Rock N' Roll-specialare där han tydligen hyllade bortgångna "hjältar" som Rock Olga, Rock Ragge och Burken. Ja ni läste rätt. De här halvfigurerna har tydligen funnits, och de refereras nu 2011 i Sveriges Radio till, fantastiska liveartister och "Sveriges rockkungar". I nästa andetag namedroppar han de som är kvar. Jerry Williams, Rock Boris och Little Gerhard. Ja de är ju verkligen kvar. Att Jerry Williams ens levde fortfarande fattade jag för ett par år sedan när jag kom körande förbi Rondo och plötsligt kände hur den fräna lukten av tantfitta (ref. ett antal indoor walking pass på friskis) sippra igenom AC:n.

Fan, vilken härlig tid det måste ha varit ändå. 50-talet. Det räckte med att sätta substantivet "rock" som prefix till sitt förnamn, och vips så var man en rocker. Och Clabbe som var flink med att byta låt på sina vinylplattor blev snart rikskänd som en riktig discjockey. Inte så konstigt att dagen gymnasiekids sysslar med självskadebeteende i så stor utsträckning. Det enda som inte kräver rysk disciplin från tre års ålder för att lyckas bli skaplig på något i dagens mått mätt är att bli ett dystert EMO.

Hur som helst. Att Sveriges Radio ens hyser ett sådan program i sin tablå känns som ett helt sjukt stenåldersbeteende. Jag skulle helt ärligt tycka att programinnehållet kändes fräschare om det endast bestod av ljudet från en uppmickad bajskorv som de lät smälta i andakt under en värmelampa.

Så var det sagt.