Buckle up, beltboy!

Så var påsken till ända för den här gången. Jag önskar att jag kunde svarat som Folke (ovan) och att det var bra med det. Men det var det såklart inte.

Jag har tvekat om jag ens ska berätta det här för det är liksom bara så... sorgligt. Jag känner att jag redan efter den sista tidens materiella missöden har gett uttrycket "det blir inte alltid som man tänkt sig" ett ansikte. Så att detta skulle bli en påsk som förflöt enligt plan var ju lite väl naivt såklart. Nästan så att jag borde ge mig själv en sträng örfil och utegångsförbud för att jag är ett sådant blåögt pundhuvud.

I alla fall. Planen var att jag och J skulle tillbringa fredag och lördag, barnlediga i stugan i Mellbystrand, med böcker, vin och katter som sällskap. Den njutningen. Men på torsdag natt vaknade jag med en oroväckande kraftig smärta i örat och vaknade som en jävla moshög till en långfredag som fick inledas med ett besök hos en mycket dansk läkare på vårdcentralen i Laholm (dock ska det tilläggas att det var mitt livs roligaste läkarbesök). På plats konstaterade dansken att jag inte bara hade en begynnande öroninflammation, utan även välsignats med en stadig bältros i ansiktet. Det var alltså inte (bara) övergången mellan vinter och vår som gjorde att det brann och fnasade i ansiktet på mig som en vidrig. Det var den så kallade "Hellviddeselden", som dansken glatt påpekade att de kallar det i hans fädernesland. Ett förövrigt jävligt träffsäkert namn. Så det blev till att duka upp en läckert dignande påskbuffé av både antibiotika och penicillin. Jippi. Men vinet skulle jag inte oroa mig för sa dansken. På frågan om jag skulle hålla mig ifrån rusdryck tittade han på mig som att jag var en riktig dåre, fnös teatralt och sa "för hellvidde Mikael, det aer en myyyt!!" Alltid något.

Sedan hade dansken uppmärksammat att jag kom från Göteborg. Han frågade om jag visste var Masthugget låg. Det sa jag att jag visste mycket väl och att jag bodde precis nedanför. Så berättade han att hans hade en kollega som bodde där och att han skulle på kurs nu på torsdag och att de funderade på att dunka upp ett par tusenlappar på Sjömagasinet på kvällen. Han undrade om jag varit där och om det isåfall var värt det. Jag sa att det tyckte jag absolut, vilket ledde till att vi satt och diskuterade stadens utbud av stjärnkrogar i nära en halvtimma. Dansken skojade till det och sa att han borde betala mitt läkarbesök som tack för alla tips, och för att han som välbetald läkare självklart har precis hur mycket deg som helst att strössla runt med. Vi skrattade bullrigt och när jag kom ut kunde jag av hatet jag mötte i blickarna, hos de stackarna som satt i väntrummet och led, förstå att det hörts rätt bra. Men det sket jag i. Dansken hängde sig ut från sitt mottagningsrum och ropade tillykke med tillfrisknandet och jag hojtade glatt att han skulle ha så kul i Göteborg. Jag kände mig rätt uppåt ändå, trots mitt förnedrande hälsotillstånd.

Men Bältros alltså. Vilket jävla mög det är. Man blir både ful och lider som en slaktgris. Det är en på det hela taget ovärdig sjukdom. Men nu har det lättat. Lagom till den nya arbetsveckan och allt. Pattperfa!!