Mitt eget Pensionat Oskar

Som i ett led av vattenskadan i vårt badrum har vi blivit anvisade att använda föreningens gym- och bastulokal när vi känner att duschlusten slår an en sträng i oss. Det betyder att vi sedan i onsdags får anpassa våra rutiner efter hur bastusuget i föreningen ligger fördelat över dygnet, vilket bara det är en ganska jobbig omställning, vi kan från dag till dag aldrig kan veta vilken tid på dygnet det blir tal om tvagning. Bonuskul när man har två barn.

Om det bara hade stannat där. Men det gör det inte. Det stannar rätt jävla skitlångt från detta faktum. Så det är nästan bäst att dela upp det. Som en tvåstegsraket.

För det första så är bastun med tillhörande duschfacilitet ungefär så långt ifrån ett spa man kan komma. Vi behöver inte ens gå in på en fräschhetsskala utan direkt in på graden av förfall där den toppar hem betyget. Vi pratar nedgången-rumänsk-flyktingförläggning-standard. Det är som att fastigheten som är byggt på 1800-talet byggdes kring en redan befintlig bastu som man lät bli att renovera. Det första man möts av, förutom den låga takhöjden på runt två meter, är lukten av porer som öppnats och tömts i lätt tre decennier utan att någon kommit på tanken att städa. När ögonen väl vant sig vid synintrycken från den feta träpanelen i taket, en stor hink med tomma ölbuteljer och allmänt sunk. Först då börjar man lägga märke till hur grått det en gång i tiden vita kaklet blivit, att den fuktiga golvklinkern med sträv anti-halk-yta känns som en heltäckande fortvårtsrya och att de vita silikonfogarna i duscharna är alldeles bruna. Ungefär då börjar det komma till en. Ångesten. Att behöva göra sig ren i ett utrymme som ser ut att ha fungerat som huvudkvarter för en tarmsköljningsklubb. Att någon vill basta där frivilligt vittnar om att psykisk ohälsa är en utbredd folksjukdom.

Nu är det lätt att tänka att ovärdigheten skulle ha nått ett slags klimax. Men det, kära läsare, var bara förspelet.

I torsdags kväll runt halv tio när jag tänkte få duschen överstökad såg jag att det var ljust i lokalen, så jag gick hem och avvaktade en timme. Likadant nästa gång och efter ytterligare en timme var det fortfarande upptaget. När klockan var halv ett tänkte jag att det troligen var så att någon bara glömt att släcka efter sig. Så jag tog min lilla påse och trippade ner till vidrigheten.

När jag fipplat med nycklarna, fått upp dörren och kikar in i det lilla förmaket ser jag att där hänger kläder, jag tittar in mot duschrummet och plötsligt dyker två ögon tillhörande en man i 55-årsåldern upp i dunklet. Jag känner hur jag fryser till medan hjärtat slår ett par dubbelslag. Han står i endast kallingarna och lutar sig besvärat ut genom dörröppningen. Skrämt frågar han om han stör och förklarar snabbt på värmländska att han är på besök hos en släkting och bara tänkte koppla av med lite bastu. Jag hinner tänka att hans fyra timmars avkoppling täcker in mer bastutid än jag ägnat mig åt de senaste 34 åren. Jag bara tittar på honom. Undrar vad det är han håller i handen som han gömmer bakom dörren. Sedan säger jag att han inte alls stör, att jag inte ens bor på den gården men att jag har fått en fuktskada i mitt badrum som tvingar mig att duscha i föreningens bastulokal.

Jag frågar om han tänkt basta länge till. Han svarar lite svävande att han börjar bli klar. Jag frågar när han tror att jag kan gå ner igen eller om jag ska vänta till ottan. Då säger han att jag gärna får låna duschen medan han bastar klart. Ett erbjudande jag under normala omständigheter inte skulle ha svårt att motstå (läs: tackat aldrig i helvete till). Men. Jag är desperat och känner mig så jävla ofräsch, känner att jag inte skulle klara att gå och lägga mig utan den där duschen. Plus att det skulle innebära att jag skulle behöva inleda nästkommande dag på absolut sämst tänkbara sätt. Jag tvekar. Gud ska veta att jag tvekar men sedan tänker jag att vaffan. Och gör det.

Behöver jag ens förklara det ovärdiga i att gå in i ett omklädningsrummet och börjar klä av sig, medan en medelålders värmlänning pladdrar på om ditten och datten? När jag kliver in i duschen noterar jag dessutom att det var en starköl mannen försökte dölja. Bättre än en kniv i alla fall, tänker jag och koncentrerar mig hårt på att verka avslappnad. Så avslappnad man nu kan vara när man står och tvålar in sin kuk, medan en vilt främmande man står två meter bort och berättar om sitt skiftjobb inom pappersindustrin, att han är ledig var femte vecka och att detta är en sådan vecka. Jag svarar maskinellt; jaha, jaså, ok och å fan, på varje replik och låtsas att jag inte är med om det jag just är med om.

Plötsligt bestämmer sig mannen för att det är dags att kalla det kvällen och avslutar sitt bastande. Innan jag vet ordet av står han och duschar i båset mitt emot. Jag försöker att ta in det sjuka i situationen. Det går inte. Klockan är snart ett på natten och att jag befinner mig i ett vidrigt litet duschutrymme som luktar mög, helt naken, tillsammans med en lika naken, okänd och ölberusad gubbe som för övrigt får Bengt Alsterlind att låta rikssvensk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller få ett jävla tokbryt. Jag låter apatin ta över.

Kvickt stänger jag av duschen och börjar torka mig. Mannen fortsätter att prata. Berättar psykologiskt att han själv renoverat ett våtutrymme hemma och att det blev rådyrt. Jag slänger på mig kläderna och tackar för mig. När jag precis är på väg ut genom dörren frågar han om jag har bråttom. Annars har han nämligen ett par pilsner över. Trevligt att snacka lite sådär på "kvällskvisten" liksom. Och öl är ju alltid gott... Ehhhh? Jag tackar nej. Jag har på tio minuter fått en högre dos manlig bonding än man rimligtvis klarar under ett liv.

Jag misstänker att det kommer att gnällas en del om vår vattenskada här en tid framöver. Om någon har problem med det. Om någon tycker att jag överdriver eller anser att jag är en överkänslig stackare som ältar ett lyxproblem så ber jag att boka ett personligt möte och bjuda vederbörande på fysisk smärta och ond bråd död...