God gärning

Idag när jag stod och skottade bort snö runt min bil och under dess däck kom en bötsugen parkeringsvakt långsamt spankulerande uppför gatan, med sin neonväst och lilla digitala handenhet i högsta hugg. När han var i höjd med mig ställde han sig och började titta på. Jag noterade hans närvaro genom att heja trevligt, varpå han frågade hur det gick. Jag sa att jag satt fast och var tvungen att skotta. Han sa att det beror på att alla parkerar på gatan så att snöröjarna (jävligt mäktig yrkestitel) inte kommer åt att skotta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen eftersom gatan består av betalparkeringar och att jag, visserligen av lättja eftersom jag parkerade på gatan bara för att jag inte orkade gå från garaget igår, betalt min parkering. Så jag höll käft och skottade.

Parkeringsvakten fortsatte att titta och jag kände mig tvungen att skoja till det, så jag frågade om han kunde ha överseende med att jag eventuellt behövde sticka och hämta grus och låta bli att ge mig böter då. Han tittade på mig som om han faktiskt övervägde att straffa mig med 800 kronor. Sedan drog han på smilbanden och sa: Nä, det är ok.

Jag provade att komma loss men däcken spann så jag fick gå ut igen och fortsätta skotta. Det måste ha varit veckans höjdpunkt för parkeringsvakten för han kunde inte slita sig. Att erbjuda lite putthjälp verkade knappast vara med på agendan och jag frågade inte. Förnedringen skulle jag kunna ta (att bli räddad av sin bödel) men jag ville inte pusha hans goda vilja genom att tigga om en hjälp som uppenbart satt jävligt långt inne. Istället började han prata om att det skulle komma mer snö inatt. Jaså, svarade jag med en begynnande anfåddhet. Han fortsatte att informera mig om väderläget runt om i landet och jag svarade artigt hela tiden. Till slut hade jag skottat helt rent runt bilen och det var dags att prova igen. Han frågade om jag hade vinterdäck. Jag tittade på honom och försökte se om han drev med mig men han verkade högst allvarlig. Jag önskade parkeringsvakten en trevlig dag och satte mig i bilen. Han verkade ha sett nog och fortsatte äntligen att gå. Och jag kom banne mig loss.

Jag körde långsamt upp för gatan och kostade till och med på mig att le och vinka lite morsigt till parkeringsvakten när jag passerade honom. När jag väl var kom till garaget upptäckte jag hur uppåt jag kände mig. Väl till mods liksom. Det kändes bra att jag hade varit trevlig mot parkeringsvakten, trots att han var mycket märklig i sättet. Nästan som om jag hade gjort en god gärning.

Jag vet inte varför, men jag lider av ett konstant dåligt samvete mot parkeringsvakter. Det gör att jag har en otrolig tolerans med dem. Njuter av att vara trevlig mot dem. Jag tror att en psykolog skulle klassa det som en form av böjelse. Men någon måste ju ha det också. De är så hatade. Så jag försöker alltid vara extra snäll mot dem. Till och med när de står och idiotförklarar mig.