Appropå humor

Satt i bilen igår eftermiddag och hade på P3. Lilla Al-Fadji. Fy fan. Jag kan i min vildaste fantasi inte få ihop hur ett sådant program gick från ett halvtaskigt fylleskämt, till pilotprogram, till fast tablå. Vem finner det roligt? Det är ju så enormt dåligt. Jag brukar alltid snabbt byta kanal snabbt som fan, men igår lät jag den förlamande tråkiga programledaren våldta mina trumhinnor, ända tills mina händer ströp ratten så hårt att det nästan kom rattjuice. Om Lilla Al-Fadji inte är vansinne så finns det inget vansinne i världen.

Programmet har ju funnits hur länge som helst. Den enda rimliga förklaringen till att ingen stoppat det, är att någon maktfullkomlig person på Sveriges Radio med böjelse för lyteskomik, sitter på beslutsfattarpost och helt samvetslöst vinkar förbi Lilla Al-Fadji, likt en korrupt tulltjänsteman låter långtradare med heroin passera gränsen. Jag kan verkligen inte förstå det roliga i konceptet; förståndshandikappad dvärg med dåligt spelad brytning och läspljud. Det skulle vara intressant att komma i kontakt med någon som faktiskt gillar programmet. Någon som kan förklara exakt vilka mekansimer som kittlar skrattnerven tills den utlöser ett bubblande skratt. Jag tror inte att någon sådan existerar. Jag vill inte tro det. Jag har för dålig tilltro till mänskligheten som det är.

Jag har aldrig hört någon säga att det är roligt. Jag har nästan trott att hela programmet är en återkommande hörvilla, för jag tror faktiskt inte att Lilla Al-Fadji har varit på tal över huvudtaget. Ändå sänds det vecka efter vecka. Det är ett skamligt program.

Jag kan inte ens föreställa mig hur förnedrande det skulle kännas att anta den rollen i sändning och mellan låtarna prata helt normalt med sina gäster. På riktigt, vartenda hårstrå på min kropp får erektion av det obehagliga i tanken. Vilket otroligt självförakt jag skulle känna om jag var han.