Fryspåsen – bajsluktens fiende nr. 1

Jag har tidigare skrivit om hur jag aldrig kan vänja mig vid att byta bajsblöjor. Jag hatar det. Den mognad många säger kommer med ett föräldraskap, tror jag i själva verket kan vara den skada som uppstår när ens hjärna måste processa de mängder av traumatiska synintryck, från all avföring man tvingas möta och hantera varje dag. Det kan rimligtvis inte vara ofarligt. De människor som fnyser lite nedsättande och med en närmast nyfrälst övertygelse hävdar att man vänjer sig, är troligen de stackare som haft barn med högeffektiv tarmfunktion. De har helt enkelt blivit så avtrubbade inför ohygglighet att de inte längre kan ha ett empatiskt förhållningssätt till andra människors umbäranden. Eller så är de bara sjuka i huvudet.

Men det finns något i blöjbytenas bakvatten som är ännu värre. Något lömskt som sakta bryter ner och söndrar hela ens begreppsvärld. Jag talar om den där toppnoten av sur bajs som i vårt fall ha välsignat sovrummet med en alldeles ny doftkaraktär det senaste året. Det är blöjsopen som är själva epicentrum. Dess utsläpp lägger sig tungt som radon i hela rummet och sätter sig som kladdig marinad kring flimmerhåren. Jag blir lika modstulen varje gång jag kommer ner till sovrummet och möts av den passivt agressiva stanken. Den förstör allt som är vackert och mördar allt som är glatt.

"Men byt påsen då din jävla lipsill", säger ni. Ett lika bra pepp som att säga "skaffa ett jobb" till en arbetslös person. Det håller inte att springa ut på gården till soprummet med blöjpåsen varenda jävla gång T hart lagt en paj. Det funkar inte heller att ha blöjsopen någon annanstans än i direkt anslutning till skötbädden, och nu råkar den vara i sovrummet, eftersom vårt badrum är ungefär lika ljust och rymligt som en garderob. Och då pratar jag inte om Mariah Careys skogarderob som lär vara en paradvåning i sig, utan om en vanlig jävla svenne-PAX från Ikea. Det skulle helt enkelt bli ett logistiskt helvete. Så vi har lidit. Tänkt att vi bara får bita ihop och härda ut i svavelgruvan ett par år till.

Så läste jag emsters alldeles briljanta lösning på samma problem. Det är lika revolutionerande som idiotlätt. Fryspåsar. Att jag inte tänkt på det själv är ett mysterium. Jag menar, jag knorrar ändå om det här varje dag. Hjärnan är ett mysterium. I alla fall. Man lägger varenda liten blöjjävel i en tätsluten fryspåse innan man dumpar paketet i den lilla läckande reaktorn. Det minskar tydligen lukten med ungefär en miljon procentenheter och eftersom varje blöjbarnsfamilj ändå redan bidrar till sopberget med ungefär samma omfattning som en medelstor tillverkningsindustri, är det bara att köra så det ryker tycker jag.

Högst upp på inköpslistan: En pall fryspåsar.