Dysfunktion man kan ta på

Igår var en ruff dag och efter en sådan gillar jag att kolla skräp-tv på kvällen. Så jag tittade på tv4:s koppleriprogram Bonde söker fru tidigare. Underhållningslöst skulle vara en grov underdrift. Anti-underhållning är en mer korrekt term. Var är dårarna?

Visst, de har alltid med en snyggbonde. Det är han som brukar vara rätt bildskön och gifter sig med en av de charmigaste kvinnorna. De vars kärlekshistoria sedan får ligga som en latent trosfuktare för alla Se&Hör-prenumeranter, ända tills det är dags för nästa omgång. För oss andra är det ungefär lika intressant som att läsa innehållsförteckningen på en sådan där risgrynsgrötkorv. Det är dårarna vi vill åt. Helst riktiga dårar, men i värsta fall får de socialt missanpassade duga.

Fan vad vi gillar att se en sjukligt tafatt bonde på 40 som fortfarande bor hemma hos (eller vägg i vägg med) mamma och pappa. Vi njutmular i oss popcorn medan de nästan pissar på sig vid sitt första mötet med tjejerna/killarna. Vi ryser av kittlande pinsamhet, när de ska försöka bekanta sig med varandra, med en kommunikativ förmåga som lätt skulle kvala in på en erfaren logopeds top tio största utmaningar. För att inte tala om deras passionslösa längtan. Inte efter kärleken. Utan det funktionella med tvåsamheten. Helst någon som är van vid jobba med grisar och som älskar hushållsbestyr. Lite avlastning. Säg inte nej. Ni vet att det är sant.

Men den här omgången finns det inga ytterligheter. Snyggbonden är såklart med. Sedan är det en gänglig skåning (med ett ultrastörigt flabb) som man (i alla fall jag) bara får lust att lappa till precis hela tiden, en kuf av det harmlösa slaget, samt omgångens enda kvinnliga bonde. Den sistnämnda mantlar, helt utan konkurrens, rollen som den minst karismatiska människa jag någonsin har sett. Förutom killarna hon har lyckats välja ut då. De är i en klass för sig. Allihop. Vi pratar om dysfunktion i fast form. Hur det ens är möjligt att brevledes lyckas samla ihop ett så hyperaggressivt kluster av charmlöshet kommer troligen för alltid att vara höljt i dunkel. Jag gissar dock att det rör sig om någon form av övernaturlig magnetism.

Grejen är att det inte ens är kul att kolla på, utan är mer som en förkylningsblåsa. Irriterande men ändå svårt att helt låta bli.