Mikael och kexfabriken

Nu undrar ni kanske varför jag lägger ut en bild på en tallrik träck?

Jag växte upp i en stad med en stor kexfabrik. Alla visste exakt var den låg men ingen hade varit där inne. Det närmsta man kunde komma himmelriket var en liten butik, i anslutning till fabriken, som sålde defekta kakverk i storpack. Bräckboden. Det avund som uppstod på gården när en kompis mamma eller pappa hade handlat bräck går knappt att spegla i text. Tanken, att det skulle vara en butik för människor helt utan karaktär och djupt vansläktad självrespekt, människor som öppnar plånboken för att fynda trasiga kakor som straffats ut som osäljbara i vanliga affärer, med samma impuls som fågelungar öppnar munnen när det vankas mask, existerade inte. Att kakorna låg soretrade sortvis i stora avfallsbingar var knappast till någon nackdel.

Kung bland kakorna var "Baddare" (se bilden), en stabil kexbas med skumtopp som doppats i choklad och stuvats ner i en bevismaterialspåse med blåvitt tryck. De smakade lite ofärskt redan när de kom ur kakmaskinen men det spelade ingen roll. För en mellanstadieelev i Sverige på 80-talet var Baddaren synonym med brinnande åtrå. Dess dragningskraft var mäktigare än både vänskap och kärlek. Mäktigare än Nintendo och till och med mäktigare än en gedigen porrisgömma. Den bär troligen ensam ansvar för majoriteten av de första nattliga utlösningarna, bland männen i min generation, från min hemstad.

Därför landade beskedet med en smärre chock (av eufori), när vi i fjärde klass någon gång skulle ut och praktisera på en riktig arbetsplats, och det visade sig att jag hade blivit placerad på "Kexen" hos en klasskompis mamma. Det var som i Kalle och chokladfabriken. Att min klasskompis mamma var en tämligen dekadent motsvarighet till Willy Wonka bekymrade mig näppeligen i det läget. De närmsta veckorna var det A L L T jag kunde tänka på. Jag skulle få komma in på kexfabriken. Vara med där kakor föds. I självaste kärnan på maktens tunga imperium. Ryktet spreds snabbare än fislukt i en bil och köpte mig duktiga poäng i karisma bland kompisarna. Det gjorde mig till och med tillfälligt mer attraktiv för det motsatta könet. Livet lekte.

Sedan följde det som skiljer en saga från livet. Besvikelsen.

Jag mötte upp klasskompisens mamma i entrén. Birgitta. Hon var en kedjerökande, lagom bitter och sedan några år frånskild kvinna i 40-årsåldern, som inte direkt blivit bortskämd med tur här i livet. Det finns ingen förortskliché som den kvinnan inte infriade. Tydligen hade hon råkat ut för en kronisk ansiktsförlamning i sin ungdom, som gjorde att blicken i vänster öga sedan dess ständigt utstrålade en läskig blandning av död och ondska. Det hade dock inte hindrat henne från att lyckas avla fram tre små glop med en utesäljare som körde runt i en remdriven DAF. Vidare hade hon ådragit sig en arbetsskada som lett till att hon fått steloperera sin högerarm, vars enda funktion sedan dess var att mekansikt föra stora mängder cigg till hennes läppar. Jag minns med fascination hur hon zombielikt brukade släpa sig omkring iklädd en grånad frottémorgonrock med Marlboro-loggan snyggt broderad över ryggen. Hängivet. Alltid med ett rågat askfat i vänster hand och en glödande cigg i den högra och njuta i sig sitt gift. Hej lungcancer.

Biggan, som hennnes arbetskompisar kallade henne, blottade sina blendgula huggtänder i ett försök till leende. Hade jag inte vetat om ansiktsförlamningen hade jag troligen pissat på mig i tron att hon tänkte spöa upp mig. "Hej Mikael, det ska bli kul det här va?", sa hon hest. Jag nickade förläget. Det var en märklig blandning av lika delar extas och illavarslande ruelse som forsade runt i mitt blodsystem.

Stämningen i omklädningsrummet var ungefär lika uppsluppen som i ett ryskt arbetsläger. Jag började undra om det verkligen var kexfabriken jag kommit till eller om det var hit människor kom för att dö. Dag efter dag. Det visade sig vara en blandning av båda. Kexfarbriken var inget av det jag hade föreställt mig. Visst fanns där kex som spottades ur maskiner, men de låg inte i stora högar och folk stod inte och provåt direkt från banden. Ingen badade i baddarsmeten och av all choklad såg jag inte ett spår. Vilken satans bluff. Det enda som på något sätt levde upp till förväntningarna var en av Biggans arbetskamrater. En pytteliten smällfet maskintekniker, som sprang runt bland maskinerna med en iver jag aldrig sedan skådat på en arbetsplats. Om hela stället var en studie i sorg, var han den enda avvikelsen. "Kexens" egen Oompa Loompa.

Sällan har en dag gått så långsamt och när den äntligen var över stod Biggan vid utgången med min tack-för-i-dag-present. En bärkasse fylld med blandade favoriter. Jag tackade, tog artigt i hand och försökte spela glad och tacksam. Utanför obducerade jag påsen och såg snabbt att där fanns Mariekex, Brago, Digestive, och diverse helt ointressanta kakor. Där fanns de tjocka vidriga pepparkakorna som fick det att växa i munnen på mig vid blotta åsynen. Dem kastade jag ner från motorvägsbron på hemvägen. Vad i helvete var det här för skit? Vem ger saltiner till ett barn i present?

I den stora påsen fanns endast en liten ledsen påse Baddare. Vad hände med årsförbrukningen (minst) jag hade hoppats på? Med tunga steg gick jag hemåt. Jag hade en helt ny bild av den mytomspunna kexfabriken och aldrig mer framkallade lukten av nybakade kex samma åtrå hos mig igen. Jag hade blivit vuxen alldeles för fort.

Nu i fredags åkte jag för första gången på kanske tio femton år till Bräckboden. Det var J som ville dit eftersom vi ändå hade vägarna förbi. Medan hon var inne på systemet såg jag i backspegeln hur ett välbekant ansikte kom gående i höjd med kommunhuset. Jag skojar inte, det var Biggan. Vad är oddsen på det egentligen? Som ett helt meningslöst omen. Hon såg inte mycket äldre ut. Inte gladare och hälsosammare heller för den delen. Men hon hade skaffat sig en solbränna, om det nu inte var allt nikotin som piffat till pigmentet. Den gifte sig bra med hennes signum; mansfrisyr och illa sittande täckväst. Jag blev glad. Det var verkligen kul att se henne igen.

När J kom ut åkte vi raka vägen till Bräckboden som såg också den var sig lik. Barackkänslan var den samma. Avfallsbingarna likaså. Samma torftiga display och samma blåvita plastpåsar med Baddare. Vi köpte en påse, trots att mina vuxna ögon såg att innehållet var mer likt torkade exkrementer än kakornas konung. Bara för att.

När vi kom hem avnjöt vi varsin baddare under tystnad och det var då jag kom att minnas...