Nu blir jag lite sträng mot Sträng

Jag har sagt det innan. Jag hatar äventyrare. De är precis lika uppmärksamhetskåta, påträngande och meningslösa som gycklare. Osympatiska människor som tycker att de gör något helt fantastiskt och som bara älskar att berätta om sina mäktiga strapatser vare sig man vill lyssna eller inte. Det handlar inte om självförtroende utan om en övertro på sig själva. Att lyssna på dem är ungefär lika skoj som när en fest övergår i långdragna lumparhistorier. Nähä, blåsor på hela fötterna... Oj, 25 minusgrader... Herregud, bara 4 timmars sömn... Alltså för min del får de gärna klättra i sina berg eller vad fan de nu vill göra, bara de kunde lära sig att hålla käft någon gång. Det de gör har ingen betydelse för någon annan, hur gärna de än vill tro det. Det spelar ingen roll för någon endaste jävel hur många 8000-meterstoppar de bestiger. Det påverkar andra exakt lika mycket som när jag fiser i min bil. Bara de jag åker med bryr sig.

Men nu är Fredrik Sträng tillbaka i stan efter ett nytt spännande äventyr i Pakistan. Så i helgen bredde han ut sig i GP och mallade sig över vilken äventyrare i världsklass han är. Och igår samma sak, men i en av morgonsofforna. Störst i Sverige, bland de största i världen. En våghals. Det riktigt spände i mungiporna på honom, han nästan seklade av upphetsning. Han var röd i ansiktet och det såg ut som att hans hjärna skulle till att erodera vilken sekund som helst, ifall han inte fick öppna kakluckan och berätta (läs: orgasmera) om hur tufft det hade varit och vilken hjälte han blivit, när några expeditionskamrater på nervägen plötsligt tappat greppet och rasat mot honom. Det var äckligt. Varför i helvete sitter han och tar luft. Det är provocerande. Finns det ingen syrgasmask han kan andas i istället. Vem fan bryr sig?

Killen är precis hemkommen från Pakistan, ett land där runt fem miljoner människor befinner sig i akut NÖD, och han har mage att sitta och berätta om hur häftigt det är att klättra i deras berg. Han ser det till och med som att han hjälper dem, med motiveringen att turismen är deras viktigaste inkomstkälla. Jag tror de hade klarat sig rätt bra utan hans klättrarkronor och varit mycket mer nöjda om han hade snörat av sig piggskorna och gjort något vettigt istället.

Vid sidan om sin klättring och skit så säljer han dessutom "event" och föredrag om personlig utveckling till stiffa gubbar i näringslivet. Människor betalar alltså för att lyssna på hans skrythistorier. Det är så perverst att jag får en släng synbortfall när jag tänker på det. Fy fan, jag kan verkligen inte tänka mig något värre än att tvingas med på en sån grej. Att bli släpad bakom en bil låter mer lockande.

Pliktskyldigt började Fredrik till slut prata lite om att det bästa man kan göra är att skänka pengar. Well, det behöver han knappast sitta i en morgonsoffa och förklara. Det tror jag att de flesta fattar ändå. Fredrik Sträng är som jag ser det ett solklart fall för örfilspatrullen.