Kalsongterror

Min kära J har på min bekostnad roat sig ett antal gånger gällande mina kalsonger. Jag har tigit still och tänkt "äh, låt flicksnärtan ha lite kul". Det är hon värd. Men det är inte en, två, tre utan minimum fyra gånger hon drivit grovgäck av mig, bara för att jag en gång råkade flika in en ödmjuk och i sammanhanget ytterst relevant rekommendation kring kalsongskötsel. Okunniga hånskratt har haglat och överdrifterna har inte funnit motstycke. Så nu har det jävlar i min lilla låda blivit dags att ta bladet från munnen och vräka upp sanningen på bordet, hårt och brutalt, som en slaktad gris. Ge en lite mer nyanserad bild än den där effektsökerskan lyckats förmedla.

Så här ligger landet:

Vid ett tillfälle när vi höll på att tvätta och båda hjälptes åt att hänga kläderna i torkskåpet fick mitt norra öga plötsligt skåda, hur ett par av mina nyare favoritkalsonger, flög som en projektil in i det förgörande gapet på torktumlaren. Bara sådär. Jag begärde timeout och frågade vad hon höll på med. Hon låtsades som att hon inte fattade någonting. Jag förklarade att jag minsann såg hur hon kastat in ett par av mina nyaste kallingar i tumlaren. Fortfarande frågande. Som om hon inte hade en aning om vad tumling av kalsonger innebär. Det är ju allmänt vedertaget att det dödar all styrsel och spänst. Att det förvandlar den finaste kalsongresåren till en ledsen liten fnasvolang som hänger och slänger. Varje tumling av underkläder ger en förkortad livslängd motsvarade vad hundra limpor cigg (utan filter) gör för ett par lungor. Detta är fakta.

J tittade på mig som att det var jag som var idioten. Hon frågade om jag skämtade. Jag sa att jag aldrig varit allvarligare och att hon lika gärna kan torka dem i en flismaskin. Hon fnissade till svar. Vi pratar om en person här som har noll respekt för andras egendom. Som utan att blinka kan skicka flång nya benkläder rätt in i döden. Det är nästan psykopatvarning på sånt skitbeteende. J tyckte att jag överdrev en aning. Jag frågade om hon sett förödelsen i min kalsonglåda, vilket hon hade, men lika snabbt hävdade berodde på att det var antikviteter vi pratade om. "Inte nya direkt". Jag förklarade att de blev så efter att av misstag hamnat i tumlaren efter första användningen. Jag höll upp ett par trotjänare, ett par GOFF (Garments of Fine Fabric), och visade för henne i detalj hur värmen från en tuff tumling en gång i tiden hade amputerat dess livskraft för alltid. Resåren hade blivit BBR (Burnt Beyond Recognition). En enda liten naiv åktur i tumlaren hade förvandlat dem till missfoster för alltid. J tittade. Hon såg det brända och insåg vad hon hade gjort. Under tystnad hängde vi upp dem i torkskåpet på "lagom" blås.

Saken var utagerad. J hade lärt sig något. Trodde jag.

Sedan dess har hon gjort narr av mig så fort hon kommit åt. Trots att hon var den som gjorde fel. I sin ljugblogg har hon drivit en smutskastningskampanj, där hon målat upp en närmast absurd bild av mitt förhållande till mina kalsipper. Kalsongterror. Men allt jag bad om var att hon inte skulle tumla dem när det är hennes tur att sköta tvätten. Är det för mycket begärt?