Öm där bak

Igår provade jag något nytt på gymmet. Cykling. Bad idea.

Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.

Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.

11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.

När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.

Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.


* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.