Då var julen över. Gött. Det var en fin jul med många fina presenter från alla möjliga håll. Mycket god mat och trevligt samkvämande. Men samtidigt är det så jävla skönt när de tre juldagarna är över och man är hemma i sin soffa med mysbrallor och kan fisa runt lite som man vill.
Det är det så kallade mellandagslugnet som infinner sig mellan jul och nyårshelgen och det är det bästa. Om man får vara lugn. Idag har jag dock varit en riktig surkuk. Jag har känt det i kroppen. Tror det är stressen av att känna hur ledigheten dör ifrån mig alldeles för fort. Men jag brukar vänja mig. Jag tror det hör till.
Vad som också hör till mellandagslugnet är att tv-kanalerna gör sitt bästa för att straffa sina tittare med årskrönikor av alla de slag. Jag gillar't inte men jag kan ta det för jag har härdats rejält med åren. Okej. Ge mig en årskrönika om allsvenskan, svenskt skytte, kulturåret, nyhetsåret och varför inte en tillbakablick på Idolåret. Fan, ta och kör ner vårt löjeväckande kungahus tillrättalagda och knastertorra memorablilia från året som gått, rakt ner i halsen på mig. Det är lugnt jag har blivit van att svälja. Låt mig få följa med och titta på när Vickan klipper några band och besöker något vidrigt träslöjdsgille någonstans i det Sverige vi gör vårt allra bästa för att glömma. Glöm inte att visa när Carl Philip sitter och pliktklappar i takt med sin halvdementa fader till den årliga tvångskavalkad av värdelösa uppträdanden på storasyrrans födelsedag. Det är en fröjd att se hur han hanterar vansinnet som brusar i huvudet på honom. Haha, fan vad han hatar det. Han skulle helst av allt vilja ta plats på scenen med en stativmonterad minigun och pumpa varenda folkdräktsklädd jävel full med bly en gång för alla. Allt annat vore orimligt. Men viktigast av allt. Låt mig för helvete inte missa hur Silvia bryter sig igenom ännu ett gråtmilt tal om hur jävla mycket hon bryr sig om handikappade och sjuka barn. Bara tryck på. Min gomspene tål fan allt vid det här laget.
Eller nej. För när jag kom in från en promenad i det göteborska isregnet ikväll så visade TV4 "Rhapsody in Rock 2009". Det vänjer jag mig aldrig vid. Alltså, den där jävla bajshatten Robert Wells sitter och återger det bästa från Rhapsodyåret som gått och blandar det med klipp från sommarens turné. Vad i helvete är det för fel på folk som löser biljett till Dalhalla (eller vad fan det heter) och alla andra platser år efter år? Bara för att få titta på hur det där jävla mongot i sälskinnsfrack och andra vulgära utstyrslar käckar sig med sin flygel och en vederstygglig pianogitarr. Jag tänker inte ens nämna frisyren även om bara den räcker för att jag skulle vilja se honom lida egentligen. Nä, fy fan för honom. Han är verkligen så in i helvetet tråkig och han är så dålig att värdet i ordet dålig devalverats tusenfalt.
När jag för trettionde gången får se hans feta fingrar röra sig över tangenterna kan jag inte ta mer. Nu räcker det. Inga mer årskrönikor för den här killen.
söndag, december 27, 2009
torsdag, december 24, 2009
En god god jul!
Idag är det julafton och därför vill jag passa på att önska alla som läser den här bloggjäveln en innerligt varm, fin, glädjefylld och framförallt god jul. Idag är all ironi och kallhamrad cynism lagd under granen. Jag tänker öppna det paketet först imorgon igen :)
Tidigare i veckan kom jag gående förbi en av delägarnas (B:s) kontor på jobbet. Det lät högt och det lät sjukt där inifrån. Det var B som satt bakom sitt skrivbord och höll på att bygga upp lite julstämning. Och då tänkte jag att det ska jag dela med mig av till er. För sån är jag.
God jul på er alla. Och då menar jag uppriktigt alla, inklusive alla EMD-fans och andra sköna belackare)
Tidigare i veckan kom jag gående förbi en av delägarnas (B:s) kontor på jobbet. Det lät högt och det lät sjukt där inifrån. Det var B som satt bakom sitt skrivbord och höll på att bygga upp lite julstämning. Och då tänkte jag att det ska jag dela med mig av till er. För sån är jag.
God jul på er alla. Och då menar jag uppriktigt alla, inklusive alla EMD-fans och andra sköna belackare)
onsdag, december 23, 2009
Optikerhybris
Har just varit hos min optiker. Min originaloptiker, som jag hade när jag började med linser en gång i tiden. I flera år har jag haft en annan på samma ställe. En yngre förmåga. Ett riktigt mähä som trots att han nog är 40 fortfarande ser ut att få sina kläder framlagda av sin mamma.. Och så här i efterhand ett riktigt risknippe till yrkesman. Jag har nämligen dragit på mig ett stadigt treomissbruk de senaste åren och allt var hans fel visade det sig för ett par veckor sedan. Jag har gått omkring med åt helvete för starka linser. Det lilla optikermiffot har okynneshöjt styrkan på mina linser så att mina ögonmuskler har varit spända som hälsenor. I flera år.
Alltså, vilket pajasyrke (sorry optikerdotter). De korrigerar synen på folk. "Kan du se nedersta raden? Nähä, inte det. Nu då?". Thats it. Ändå ska de hålla på och bögar sig med sina recept. Som att de är några jävla läkare. Det gör mig så förbannad. Jag vägrar fan att tvingas ta emot ett recept på linser av någon som gör samma jobb som skolsyster gjorde med en träslev på mellanstadiet. Eller sämre. Det sjuka är att det är helt accepterat avsamhället. Optikersvinen har lyckats etablera en sorts läkarstatus. Vad är grejen med det?
Idag sa jag att jag nog ville ha brillor framöver och frågade om han kunde göra en synundersökning och ge mig en minneslapp med mina styrkor. Han sa att jag kunde boka in en tid hos en kollgega som höll på med glasögon för att få ett "recept". Min optiker är nämligen specialiserad på linser. Lite som att man inom sjukvården kan bli ortoped eller hjärnkirurg. Jag säger då det.
Det kommer aldrig att hända. Jag respekterar verkligen min optiker (alltså han jag hade idag, inte den där andra mammaknullaren) men aldrig att jag kommer ta emot ett recept av en optiker. Det är en jävla rövstil att hålla på och övervärdera vikten av sitt yrke så. Det är som att jag skulle börja skriva ut recept på reklam. "Jaha en utbudsannons säger du, jo men visst, jag ska se vad jag kan göra... jag tar och skriver ut ett recept". Jag skulle ha lättare att acceptera att fastighetsskötaren i mitt kvarter gav mig ett recept på nya värmetermostater, eller att turken på hörnet börjar skriva ut recept på komdomer. Lätt.
Alltså, vilket pajasyrke (sorry optikerdotter). De korrigerar synen på folk. "Kan du se nedersta raden? Nähä, inte det. Nu då?". Thats it. Ändå ska de hålla på och bögar sig med sina recept. Som att de är några jävla läkare. Det gör mig så förbannad. Jag vägrar fan att tvingas ta emot ett recept på linser av någon som gör samma jobb som skolsyster gjorde med en träslev på mellanstadiet. Eller sämre. Det sjuka är att det är helt accepterat avsamhället. Optikersvinen har lyckats etablera en sorts läkarstatus. Vad är grejen med det?
Idag sa jag att jag nog ville ha brillor framöver och frågade om han kunde göra en synundersökning och ge mig en minneslapp med mina styrkor. Han sa att jag kunde boka in en tid hos en kollgega som höll på med glasögon för att få ett "recept". Min optiker är nämligen specialiserad på linser. Lite som att man inom sjukvården kan bli ortoped eller hjärnkirurg. Jag säger då det.
Det kommer aldrig att hända. Jag respekterar verkligen min optiker (alltså han jag hade idag, inte den där andra mammaknullaren) men aldrig att jag kommer ta emot ett recept av en optiker. Det är en jävla rövstil att hålla på och övervärdera vikten av sitt yrke så. Det är som att jag skulle börja skriva ut recept på reklam. "Jaha en utbudsannons säger du, jo men visst, jag ska se vad jag kan göra... jag tar och skriver ut ett recept". Jag skulle ha lättare att acceptera att fastighetsskötaren i mitt kvarter gav mig ett recept på nya värmetermostater, eller att turken på hörnet börjar skriva ut recept på komdomer. Lätt.
tisdag, december 22, 2009
måndag, december 21, 2009
Den allra sämsta platsen
Idag på lunchen gick jag och min kollega M förbi emo-trappan och genom den lilla passagen från nordstan till centralstationen för att ta en kaffe. Vi ville inte frysa öronen av oss så vi tyckte det var en bra idé. Det var det inte. Det är fanimej den värsta platsen på jorden skulle jag tro. Den har det sämsta av allt.
Mitt minne kastade mig 15 år tillbaka i den tiden, när jag bodde i mitt pojkrum med mina föräldrar, och varje helg var tvungen att passera den äckliga tunneln både på väg in till stan och hem igen. Jag hatade det då och jag hatade det idag. Lukten var precis den samma men emo-trappan var en punktrappa då; där alla bajspunkare hängde, slogs och fick stryk.
Idag stod två värdelösa gatumusikanter, varav den ena slog på något obskyrt och illalåtande pling-plong-instrument som var en kombination av xlylofon och harpa. Det lät verkligen för jävligt. Det i kombination med den tjocka väggen av urin och andra kroppsgenererade odörer skapade någon form av epicentrum för allt dåligt i världen. Stanken lämnar ingen oberörd och det känns som man har ätit sig igenom gångtunneln snarare än gått. Smaken av piss sitter kvar i munnen en bra stund. Det är verkligen en vidrig plats och jag kan helt ärligt inte komma på ett värre ställe att spendera tid.
Vad är det som gör att just den platsen är så attraktiv för samhällets utstötta? De borde verkligen överväga att hänga någon annanstans. Kanske lämna plats för etableringen av en EMD-trappa? Jag menar de är ju ändå ganska vana vid kissdoft (ok, det var lågt men jag kunde inte hålla mig).
Mitt minne kastade mig 15 år tillbaka i den tiden, när jag bodde i mitt pojkrum med mina föräldrar, och varje helg var tvungen att passera den äckliga tunneln både på väg in till stan och hem igen. Jag hatade det då och jag hatade det idag. Lukten var precis den samma men emo-trappan var en punktrappa då; där alla bajspunkare hängde, slogs och fick stryk.
Idag stod två värdelösa gatumusikanter, varav den ena slog på något obskyrt och illalåtande pling-plong-instrument som var en kombination av xlylofon och harpa. Det lät verkligen för jävligt. Det i kombination med den tjocka väggen av urin och andra kroppsgenererade odörer skapade någon form av epicentrum för allt dåligt i världen. Stanken lämnar ingen oberörd och det känns som man har ätit sig igenom gångtunneln snarare än gått. Smaken av piss sitter kvar i munnen en bra stund. Det är verkligen en vidrig plats och jag kan helt ärligt inte komma på ett värre ställe att spendera tid.
Vad är det som gör att just den platsen är så attraktiv för samhällets utstötta? De borde verkligen överväga att hänga någon annanstans. Kanske lämna plats för etableringen av en EMD-trappa? Jag menar de är ju ändå ganska vana vid kissdoft (ok, det var lågt men jag kunde inte hålla mig).
onsdag, december 16, 2009
fredag, december 11, 2009
Av alla sätt att förstöra en bild
Det gör ont i hjärtat när jag ser den här bilden. Jag borde inte säga något och jag kommer säkert att få ångra det. Jag vill verkligen inte vara taskig. Men vaffan... en livs levande Garbage Pail Kid!? Det kan inte vara kul. De blev ju omoderna för alltid redan i slutet av åttiotalet.
torsdag, december 10, 2009
Mörkret
Jag somnade på spårvagnen till jobbet och vaknade med ett ryck för andra dagen i rad. I Brunnsparken. Världens kanske vidrigaste plats för ett uppvaknande. Alla som varit i Göteborg vet att det är dagens sanning.
Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.
Sedan var det dags att rusa av.
Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.
Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.
Sedan var det dags att rusa av.
Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.
Nu ropar jag banne mig hej
Man ska ju inte det. Innan man hunnit över ån. Säger de. Men vad fan...
I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.
Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.
När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.
Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?
Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.
I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.
Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.
När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.
Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?
Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.
tisdag, december 08, 2009
Tim Burton-förvirring
Vad kul! Har Tim Burton gjort en uppföljare till Edward Scissorhands, tänkte jag när jag bläddrade fram bioprogrammet i tidningen häromdagen. Men hur fan fick Michael Nyqvist en roll i den?
...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.
...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.
måndag, december 07, 2009
TNT
I fredags fick jag ett mail från budfirman TNT om att de inte hade lyckats leverera mi. Konstigt tyckte jag för de hade inte hört av sig. Jag uppmanades att ringa deras kundtjänst och uppge mitt ordernummer för att lösa det hele.
När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.
Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.
Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.
Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.
Men jag slipper Landvetter. Alltid något.
När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.
Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.
Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.
Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.
Men jag slipper Landvetter. Alltid något.
torsdag, december 03, 2009
onsdag, december 02, 2009
Ett pinsamt inköp
Idag köpte jag kondomer för första gången på... ja jag vetefan hur många år. Kanske tio. Kanske fler ändå. En alldeles naturlig sak att köpa såklart. Men ändå laddat. För mig. Jag tyckte det kändes kymigt att behöva skylta med mitt knulleri för en okänd tant. Varför vet jag inte egentligen, jag är inte särskilt pryd av mig. Men jag är uppenbarligen någon sorts idiot.
När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.
"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"
Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.
Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.
Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.
När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.
"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"
Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.
Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.
Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.
Inte död (ännu)
Nej, jag är inte död. Jag har bara haft en motig vecka. Jobbigt jobbande, tröttsam trötthet, en hårdbortsupen iPhone (jävlahelvetesförbannadeskit) och datorhaveri. Jag har helt enkelt varken haft tid eller lust att berätta ett endaste jävla skit. Har varit less, förbannad och allmänt trött på mig själv... och så lite jobb på det. Nä, nu får det banne mig vara jul snart.
Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.
Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.