Vägkompisar

Alltid när vi kör längre sträckor så brukar jag skapa mig själv två tre olika kamrater för en väldigt temporär och inte särskilt djup vänskap. Det är helt slumpvalda personer och det enda som binder oss samman är att vårt körtempo synkar. Man kör om och blir omkörd. Ligger bakom och framför, försvinner ur synhåll och kommer ikapp varandra. Ju längre man följs åt desto roligare. Det är ett väldigt okomplicerat förhållande för det kräver ingen dynamik. Vänskapen kommer bara från ett håll och det är oftast bara en part som vet att man är vägkompisar. Jag kan Mycket väl vara vägkompis med flera stycken utan att veta om det och även skapa mig en handfull vänner utan att någon av dem har en aning om att vi är tajta polare. När vägen skiljs åt upphör också vänskapen, helt utan dramatik och jobbiga känslor, trots att den fyllt en viktig funktion. Att göra resan lite mer intressant.

I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov. 

Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.