Offentlig dubbelförnedring

Igår när jag hämtade Juniorette på dagis var jag tvungen att gå hårt på en glassmuta för att få med henne hem överhuvudtaget. Hon gillar att gunga. Länge. Som. Fan. Glassmutan funkar dock alltid. På tio sekunder hade gungan stannat.

Väl i affären passade jag på att plocka på mig lite sallad och grönsaker också. Och plötsligt från ingen stans kom den (med högt oblygt röstläge): Pappa varför dansar du när du är kissenödig?

Det var mycket folk i butiken och alla på frukt och grönt butiken stannade upp synkront och en istystnad uppstod. Det här ville de inte missa. Jag stod öga mot öga med en tjej och hennes kille och jag greps av idiotpanik. Hjärnstillestånd. Jag böjde ner min blick. Jag hann tänka ungefär tusen tankar men inte en enda var till hjälp. Jag visste att det handlade om tusendelar innan exakt samma fråga skulle upprepas i dubbelt så hög volym, vilket utlöste ett tillstånd av stark negativ stress. Utan att kunna styra min egen handlingsförmåga klämde jag ur mig ett bortviftande "va?" som i den vuxna världen signalerar att man just fått en fråga så ointressant att man inte ids svara på den vilket mottagaren i 95% av fallen uppfattar och håller käft. Men inte när man är 4,5 år. Då uppfattas det självklart som en invit till att upprepa samma fråga. Vilket hon gjorde. Varför dansar du när du är kissenödig?

Utan att titta upp kunde jag uppfatta att paret mittemot fnisade. Längre bort vid chilifrukterna stod en kvinna och gapskrattade och flera till gjorde sitt bästa för att inte knäcka sig och börja peka och gapflabba. Jag ville spontant öva slagserier bland körsbärstomaterna men bet ihop och gick därifrån i rask takt. PAPPA, VARFÖR DANSAR... Tyst med dig, vi pratar inte om det nu, var allt jag lyckades få fram. Då höre jag det. Gapflabbet. Juniorette fattade vinken och jag misstänker att hon av min blick att döma förtod att den utlovade glassen låg sjukt illa till, så hon knep.

Grejen är att Juniorette har bevittnat mitt rörelsemönster när jag kommer hem och är väldigt kissnödig. Sådär på gränsen som man kan vara när man prioriterat spårvagnstabellen. Tänkt att det är lugnt, jag håller mig, men i stillasittande läge missbedömt hur nödig man egentligen är och på grund av rörelse och förseningar blir smärtsamt påmind. Det händer mig ofta och ju närmre hemmet jag kommer desto mer desperata rörelser få jag ta till, som en slags avledningsmanöver. När jag väl kommit in i hallen får jag mer eller mindre hoppa runt för att inte tvingas låta det ske. Detta har Juniorett misstolkat som en slags dans som hon tycker ser knasig ut och brukar skratta högt åt. Varför det kom upp när vi handlade grönsaker är helt omöjligt att veta. Det hade kunnat hända precis när som helst, var som helst. Det är det som gör barn så obehagligt oberäkneliga. Det är som små bomber som när som helst kan brisera.

Men det skulle inte vara över än. När vi kom till kassan så valde jag instinktivt den kassa där min favoritkassörska satt och huserade. Hon är en ruggigt vresig och androgyn varelse i slutet på de femtio skulle jag tro. Hon heter Unni (men går under benämningen "hon med rösten") och verkar vara en slags envåldshärskare på Hemköp, Stigberget. Hennes dialekt är ett koncemntrat framställt på två göteborska extremer. Jag förmodar att hennes far var grov hamnarbetare och hennes mor en fläktrökande hemmafru från Frölunda. Rösten är desutom högt pitchad och samtidigt helt avskalad på melodi, vilket jag gissar beror på en hörselskada. Unni verkar ha två lägen som hon kan pendla blixtsnabbt mellan. Hon kan vara nästan munter, prata högljutt och skoja med en kund för att avrätta nästa med blicken och bara utbyta det allra nödvändigaste i ord. Hon har en rutin som alltid återkommer och från den viker hon inte en tum oavsett om hon känner hat eller är vänligt sinnad (Viktig anm. Föreställ er göteborska i samma ton som när man blåser luft i en halvtom ölflaska):

1. Hälsningsfras: Hej.
2. Bekräftan (efter inslagna varor): På beloppet?
3. Twist: Tack ska det va.

Man måste uppleva Unni för att fatta det stora. Det går liksom inte komma i närheten med bara fantasi. Själv är jag trollbunden. Jag väljer kategoriskt hennes kassa. Suger in och lär mig. Jag har nu lyckats jobba fram en nästintill perfekt imitation (till J:s stora förfäran) som alltid väcks till liv efter ett butiksbesök och kan fortgå i timmar. Så dock ej igår.

Juniorette verkar ha snappat upp att det är något speciellt med Unni. När vi ställde oss i kön zoomade jag in och fokuserade. Jag vill inte missa ett skit. Plötsligt var det bara en kund före oss och då väljer min kära dotter att bryta tystnaden. Jag hör det olycksbådande anförandet, hinner snabbt växla en blick och vet i samma sekund att det inte finns någon återvändo hon tänker förgöra mig.

– Pappa...
– (åh nej, åh nej, åh nej)
– Du tycker att hon har en rolig röst va?

Jag dog, men samlade mig snabbt. Det fanns fortfarande en chans intalade jag mig själv och halvskrek hest: Håll tyst med dig nu annars kan du glömma glasen. Touché. Alla tittade. Inklusive Unni. Jag fick hatproceduren på tre punkter och en karg blick. Jag vet inte om hon hade hört allt, lite eller inte ett skit och bara körde sin random diss.

Det kommer kännas motigt som fan att välja Unnis kassa igen. Min dotter hade tagit ett av mina största nöjen ifrån mig. Sedan gick vi hem och åt glass i soffan och jag läste högt ur Lars & Urban. Den som säger att det är lätt att vara en bra förälder kan dra åt helvete.