Irene Huss

Jag hade tänkt mörka. Eller jag hade inte tänkt säga ett skit. Bara tiga och försöka glömma, men det går inte. Jag måste lätta mitt hjärta. Jag har betett mig orättfärdigt mot mig själv. Kladdat ner mig själv på det mest förnedrande och ofördelaktiga sätt tänkas kan. Avsiktligt. Fråga mig inte varför. Det var den lille självspäkaren inom mig.

Vi hade haft en trevlig kväll med vänner och mat och hade bestämt att när vi blev ensamma skulle kvällen avrundas med en film. Jag vet inte hur det gick till men vi var båda trötta och hade knappt lust att titta på något så det kändes lite dumt att välja något riktigt bra. Något som kräver att man är med i matchen så att säga. Men fan, det måste finnas gränser på dålighet. Härmed förbjuderjag mig själv att välja film ironiskt igen. Ett infall av tillfällig och oförsvarbar sinnesförvirring gjorde att vi... eller fan jag öppnar upp och erkänner allt nu, det var jag som valde. J hade ingen skuld i valet. Hon gick avmätt med på det men hon hade gått med på allt för hon var nästan medvetslös när vi skulle börja kolla. Det fick bli Irene Huss – Tatuerad torso, som jag tidigare har sågat – hårt utan att ens ha sett den.

Det började för ett och ett halvt år sedan. Min käre kollega (el guapo) som är omåttligt kåt på svensk krim i allmänhet och på Beck i synnerhet, hade sett allt som fanns att tillgå inom svensk snutfilm på marknaden och var mitt i en så kallad "high". Beck check, Wallander check, Van Veeteren check, Hassel check, Polisen i Strömstad, Anna Phil, Holt och you fucking name it CHECK! Där stod han en kall januarikväll och fingrade som en sugen tjackpundare på dvd-fodralet till Irene Huss – Taturerad Torso, trots att han visste att Lasse jävla Brandeby skulle spela kriminalkommisarie. Suget efter lite skön kriminalmassage försvagade hans motståndskraft rejält och han lät sig helt enkelt luras av ett betyg på fodralet, som desssutom hamnat där efter ganska olyckliga omständigheter. En tjej som arbetade som chefsredaktör på en gratistidning hade i ett svagt (gissningsvis under tung alkoholpåverkan) ögonblick och stundens ingivelse råkat nämna att den var helt jävla briljant (typ) på sin privata blogg, vilket det desperata filmbolaget såklart jublade över och snodde rätt av som vittnesbörd. Det räckte för min kollega.

Jag har aldrig sett honom så spak som efter Irene Huss-incidenten. Han var argare och bittrare än vanligt, men jag skrattade bara åt honom, tänkte att han överdrev en smula. Jag menar hur jävla kass kan svensk snutaction bli liksom? Ribban är ju redan så låg att den utan vidare spöar en dvärgtax i limbo. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ska se skiten och ge den en rejäl och extremt välunderbyggd sågning men har liksom inte blivit av. Det har aldrig riktigt blivit läge för en Irene Huss. Förrän igår.

Men nu när jag sett den kan jag inte förmå mig att recensera den. Det skulle inte bli vettigt. Jag kan bara stämma in med el guapo. Något så in i helvete dåligt har jag aldrig sett i filmväg. Alltså, storyn är tunnare än ett gelatinblad. Skådespelarinsatserna... hahaha... nä sorry, jag kan inte använda någon av stavelserna för att beskriva den pizzatallrik med ett lass skitkorv som serverades mina ögon. Det fanns varken spår av skådespelare och knappeligen något som ens med en god portion fantasi kan liknas vid insatser heller. J skonades nästan helt eftersom hon somnade mer eller mindre omgåpende (en slags självförsvarsmekanism troligen) vilket jag verkligen unnar henne. Tatuerad torso var verkligen så dålig att valfri Nore Norold-produktion seriöst framstår ha blivit skapad med självaste Ingmar Bergmans finger spitzen geful .

Det gick inte att förbereda sig på det fruktansvärda övergrepp man skulle bli utsatt för. Trots att jag innan var helt på det klara med att någon som troligen vill den svenska filmindustrin riktigt illa, hade castat Kurt Olsson till rollen som klasssiskt dekadent polismästare, var det terror för hjärnan att se helvetet hända. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men det skulle inte fylla någon funktion. Det går inte att bearbeta i text hur jävla värdelös den här filmen var. Sammantaget lämnade den efter sig en riktigt olustig känsla. Min själ var öm och dess värdighet bortsliten. Det finns inga ursäkter starka nog att gottgöra mig själv för det här. Jag får bara bita ihop och försöka glömma. Men hur glömmer man något som visuellt trängt sig på en, som en rövplugg av jubileumsmodell "stor som en trägårdstomte", för att citera en annan kollegas snillrika kusin? Nä, det går inte att forcera. Tiden får ta hand om det.

Tills dess kan jag bara höja ett varnande finger. Försök er inte på ironi när det kommer till filmval. Det kan sluta illa. Riktigt illa. Tänk på det när Göta Kanal 3 kommer upp på bio och alla blir varse att två tredjedelar av den samlade svenska filmbudgeten 2009 faktiskt gått till "Loffe", för ett projekt som från början bara presenterades som ett kul fylleskämt.