Syndrom

Det finns ett ord som gör mig sjukt jävla nervös. Syndrom. Det är inget för mig. Ge mig en allergi, förkylning, influensa, inflammation eller infektion. Bring it on. Vad som helst, men kom inte dragande med ett syndrom säger jag bara. Det pallar jag bara inte med.

Jag är på bättringsvägen nu men har befunnit mig i ett konstigt tillstånd de senaste dagarna. Har blivit utmattad av minsta lilla rörelse, ljud eller irritationsmoment. Febrig och svullen. Svettig. Äcklig. Jag tror inte jag är förkyld och det är inte pollen (inte enbart i alla fall). Plötsligt har jag bara blivit yr, illamående och varmare en kokt korv. Sånt gör mig nojig. Jag har läst om all möjlig skit som kroppen kan hitta på och det är inga vackra saker kan jag säga. En stund hetsade jag upp mig utav bara helvete. Efter lite seriöst googlande satt jag och läste på klimakteriasmart.se om vallningar och det stämde in precis på mig. Shit. Jag började nästan lipa. Det skulle vara så jävla typiskt min otur om jag blev en klimakterietant innan jag fyllt dubbeltrea. Plötsligt satt jag och läste på om österogenbehandlingar. Sedan kammade jag mig. Mycket kan man ha men jag borde fan inte ha drabbats av klimakteriet. Det hade nog räckt till ett förnedrande mittuppslag i GP isåfall. Alltid något.

Det var då det slog mig. Att det kanske var ett syndrom. Ett rackarns jävla syndrom som hade smygit sig på mig. Jag kände stressen hur stressen byggde höghus i min hjärna. Jag fick vallningar igen och började fundera på vilken låt jag skulle vilja ha på min begravning...

...Men nu är det bättre igen. Phew. En jäkla tur det. Så nu ska jag ta och nana och sedan hoppas jag att jag mår bra när jag vaknar igen. Helt syndromfri.