Kulturpretton vs. Grisfamiljen

Åhh! Igår orkades det inte med något matinköp och tillagning så det blev mat ute i sin allra enklaste form. Precis som så många andra dagar. Så vi gick till musikens hus i Majorna. Maten är jämndålig men får duga när man inte orkar och inte har någon vidare ekonomisk bäring. Särskilt eftersom det ligger ett par minuter till fots från hemmets hank och stör.

Vi beställer och sätter oss. Jag, J och Juniorette. In kommer ett par som är så ruggigt kulturpretto att rummet tystnar. Och då domineras ändå stället totalt av kulturvänster och idealister av olika slag.

Paret släpar fötterna efter sig och går runt lite halvlamt i rummet. De ser sig om i ultrarapid med var sitt dumleende som verkar ha fastnat i ansiktet på dem. Tjejen har på sig ett par jeans-hängslebyxor som hon gjort om till shorts för att kunna stoltsera med sina punkigt söndertrasade kalasbyxor. Killen har en T-shirt med så stor ringning att den hela tiden faller ner och blottlägger ena axeln och bröstvårtan typ. Resten av kläderna orkar jag inte ens kommentera men det syns att de helst av allt vill ropa: Hallå alla! Titta på oss, vi är udda. Jävligt udda och sjukt svåra. Givetvis slår de sig ner på bordet bredvid. Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start.

Sedan sätter de sig och börjar dividera. Allt som kommer mellan deras läppar är svårsnack. Det är nästan som att de är i osynk. Troligen fattade de inte ett skit av vad vare sig de själva eller den andre snackade om. Men det spelade nog ingen roll så länge det var svårt och tungt kulturellt. Killen var nog allra värst. Han var en sådan som anser att Prousts romansvit på sju band tillhör glättig mainstreamlitteratur och gärna vill att folk ska tro att han faktiskt brukar runka loss till Stäppvargen.

Det hela är ett så uppenbart spel för galleriet. Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då. Jag får eksem som flaganr av mina trumhinnor när jag tvingas dela luft med den typen av människor.

Plötsligt utbrister Juniorette högljutt att vi är en GRISFAMILJ samtidigt som hon fullkomligt skrikflabbar. Jag är minsann en grispappa, hon och j är gristjejer och Ryssland (vår katt) är en griskattunge. Paret kommer av sig , stannar upp och glor. Juniorette rapar som alkisen i The Simpsons och konstaterar det faktum att vi har roligare än alla andra i rummet. Först fryser jag till men sedan brister både jag och J också ut i skratt. Ja, visst fan har vi roligare än alla omkring oss som troligen sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi. Jag känner en viss kyla i rummet. Vi är för vanliga. Det är dags att gå.

Ibland blir jag väldigt stolt över min dotter.