Hamburgertallriken som gud glömde

I juni förra året skrev jag om att min kollega (R) hade handlat på sig en cheeseburgare på burk som han skulle äta på samma dag som sista bäst-före-datum den 26/2 – 2009. Han utmanade mig att göra samma sak. Något jag ångrade nästan direkt och sedan har förträngt (mer eller mindre).

Igår kom så dagen men R befann sig på resande fot, vilket innebar att vi fick skjuta på vår gemensamma lunch tills idag och riskera att äta dåliga burgare.

Jag vet inte vad jag ska säga. Brödet var saggigt och köttet var som en bit läderlivrem. Osten, ketchupen och gurkan hade format en konsistens som det mig veterligen inte finns något ord för att beskriva. Att sätta tänderna i den var ungefär som jag misstänker att det skulle kännas att ta ett bett av en badsvamp som legat till sig någott år under ett badkar. Mjukt och hårt och klibbigt i en enda röra. På något sätt måste konserveringsmedlet ha lyckats mota bort varenda tillstymmelse till smakpartiklar för burgaren smakade i ärlighetens namn nästan ingenting. Däremot utsöndrade tingesten en odör som smög sig upp genom näsborrarna och gav näring till hjärnarns äckelcentrum och hjälpte till att gymnastisera kräkreflexerna lite. Om satan hade hittat på hamburgaren hade den troligen smakat ungefär såhär

Resultat: Några timmar senare kan jag konstatera att den har lämnat en frivol och jävligt konstig eftersmak. Jag har huvudvärk och läpparna domnade bort en liten stund innan det övergick till att börja morra i magen. Det var inte det värsta jag har smakat och inte det bästa heller. Den var ungefär som en cheeseburgare från McDonalds som någon anställd med vissa luckor i sin hygienmoral har fulat sig lite med. Det ska bli intressant att föda sedan.

Läcker hamburgertallrik...

Fy fan!