Barn med vapen

Jag såg en jättebra och tänkvärd dokumentär igår på TV4. Den var så fin. Amerikanska familjer som älskar att frossa i vapen. Stora som små. Vapenentusiasterna kände sig lite förminskade av att vapenlagen ens diskuterades. För dem var lösningen på alla problem vapen. Ju fler desto bättre. Dessutom står det ju i författningen att det är varje amerikans rättighet att äga vapen. Det är lika lättillgängligt som smågodis i en videobutik.

I dokumentären fick vi följa med tre familjer och höra dem argumentera för sin fantastiska hobby (rättighet) och se dem ta hand om sina små älsklingar. En råkristen familj såg ingen motsättning alls mellan sin livsåskådning och det faktum att de packade sitt hem med vapen som att det var ett jävla mobilisringsförråd. Tillsammans åkte de på familjeutflykter till skjutbanor, kulsprutefestevaler (ja det är sant) där hela familjer fick prova på det sköna i att skjuta sönder prylar med en automatkarbin. Den stoltaste fadern jag sett var där och mallade sig nästan till extas över att hans sexårige son var så potent att han upprepade gånger avfyrade präktiga automateldsalvor med en uzi. Det var vackert att se sådan familjeglädje. Den kristna pappan skröt brett om hur han hade kommit på idén och provat att bygga ett litet smidigt halvautomatiskt stadsskyttegevär anpassat för barn. Ett sådant gevär de amerikanska trupperna använder för fullt för att blåsa hål på dumma irakier. Det hade hans 9-åriga dotter lagt vantarna på. En riktigt skön liten unge som förklarade att hon gillade att skjuta maskingevär eftersom det var så skönt att inte behöva tänka, till skillnad från hur det var i skolan.

Jag antar att den kristna familjen inte var så jätteintresserade av de avsnitten i bibeln där det pratas om att vända andra kinden till o.s.v. På frågan om pappan skulle kunna tänka sig att använda sitt vapen vid tex ett inbrott var svaret nästan ett hånskratt till ja. Det var så självklart. "De flesta konflikter avgörs med första skottet", sa han och skärpte till sig. Mamman i familjen förde också ett fint resonemang kring att barn borde få bära vapen i skolan, som ett led i att få bukt med alla skolmassakrer. Det är oklart hur hon tänkte där. Jag blev en smula förvirrad av hennes smartness. Hon menade i alla fall att om man visste att andra barn hade vapen på sig så skulle man vara rädd för att försöka sig på en massaker. Mmmm... Jättebra idé. Jag ryser när jag tänker på hur hon på fullaste allvar skulle tycka att det kändes lite tryggare att skicka iväg sina feta och missanpassade barn packade med diverse handeldvapen i ryggan. Den äldste sonen var så nära utvecklingsstörd man kan komma och att han skulle flippa och dra fram en liten smidig mp5:a när han blev kränkt av sina skolkamrater nästa gång låg nog inte jättelångt borta.

En annan pappa anmälde sin son (sexårsåldern) till en specialkurs i vapensäkerhet. Han tyckte nog själv att han var sjukt ansvarstagande. Intervjuaren frågade vad han tyckte om att andra människor kanske hade synpunkter på att han lät sin son hålla på med vapen som en del i uppfostran. Då fick mannen den där läskiga sydstatsvreden i blicken och svarade snäsigt "I tell them to mind their own business". Annars, eller vaddå?

Dokumentären väckte stark avsmak hos mig. De var så jävla dumma i huvudet och det blev ganska tydligt varför USA toppar världens statistik över dödsskjutningar. Frågan är hur så många har lyckats att mota bort evolutionen så effektivt. De är kvar på apstadiet. Fy fan.