Baader-Meinhof-ligan och jag

Jag har lyckats skaffa mig ett jävligt konstigt förhållande till Baader-Meihnhof-ligan.

Jag har ända tills ganska nyligen (när jag såg filmen) haft väldigt dålig koll på dem och alla galna händelser omkring Röda armé-fraktionen (RAF). Det enda jag kunnat sammankoppla dem med är egentligen Bo Holmströms legendariska rapportering i samband med ockupationen av den vässttyska ambassaden, i Stockholm 1975. Det och att jag i en diskussion med min flickvän seriöst dryftade ett tankespår kring ifall Baden Baden-stolens ursprung möjligtvis kunde ha någon form av koppling till Baden-Meinhof-ligan (japp, ibland känner jag mig själv våldsamt utvecklingsstörd).

Idag var jag och min arbetsgrupp på ett möte. På det mötet fanns också en mycket märklig man. En udda fågel i reklamsammanhang, eller i alla sammanhang för den delen. Han var allmänt trumpen och negativ under hela mötet, som handlade om att bidra med kreativa inspel. Jag kände att jag hatade honom och jag tror faktiskt att alla i rummet hatade honom. Även hans fru (hon var inte med på mötet men jag är ganska övertygad om att han inte är het skit på hemmaplan heller).

Efter mötet diskuterade vi den märkliga mannen. Plötsligt drar min kollega A i med ett alldeles mästerligt lur, lika kraftfullt och oväntat som idiotiskt, och jag går på en terrorrelaterad nit. Igen.

A: "Men ni vet att han var anhängare till Baader-Meinhof-ligan va?"
M: "Hahaha... ja just det" (fnysning)
A: "Det är sant" (med orubblig seriositet i ansiktsuttryck och röstläge)
M: "Vaaa!? Är det SANT?"
A: "Nä det är klart det inte är. Idiot."

Min medfödda skepsis har utvecklat en slags kondom mot lur i ett första läge. En kondom som spricker så fort någon står på sig i presenterad "fakta" med någon form av WOW-faktor. Där stod jag med öppen mun. Lurad och än en gång förnedrad i den där jävla Baader-Meinhof-ligans fotspår. Det förföljer mig.