Kulturkväll

Igår gick kvällen i konstens tecken. Det var en evighet sedan jag gick igenom konstmuseets permanentutställning. Vi gick kanske runt i 10 minuter, vördnadsfullt, med händerna på ryggen och utstötte lite kvasiintellektuella hummanden här och var, framför diverse målningar. När vi kom till skulpturerna gick det inte längre. De är fan som gjorda för att ta skojiga fotografier med.

Vi turades om att fotografera varandra i diverse otuktiga poser och skrattade förtjust åt hur små könsorgan de hade. Moget och intellektuellt. Jag fick en jätterolig bild där J greppade en kägelspelares matiga pung och sedan tvingade hon mig att ta en av stentanterna på brösten.

Precis när jag som bäst står och kupar händerna över ett par nakna bröst ser jag en övervakningskamera riktad exakt på mig en dryg meter bort. Mitt dumma flabb byts ut mot en skräkmin och jag inser att det sitter nån sur jävel i nåt kontrrollrum någonstans och flagar mig som konstmarodör. Mycket riktigt hinner vi inte komma särskilt långt innan en securitasvakt börjar punktmarkera oss. Slut på det roliga.

Det slog oss att människor verkar hysa samma sorts respekt för konsten på ett museum som för de döda på en kyrkogård. Utan att egentligen förstå ett skit. De bara vet att det är bra grejer som hänger på väggarna. Därför går alla runt försiktigt. Knäpptyst.

Extra komiskt när man tänker på att majoriteten lätt skulle kunna se exakt samma tavla på en loppis och tänka att tavlan är skit men att ramen skulle göra sig bra hemma i gillestugan. Då skulle de utan vidare knäa ut en femtonmiljonerscanvas och slänga den på elden. Men inte på museum. På museum utgår man till och med ut ifrån att ett avspärrat rum där ett gäng jobbargubbar spacklar och bygger om är någon slags installation och tittar på med samma aktning som om vore det en Picasso.