Skön på ett obehagligt sätt

Fick en länk skickad till mig nyligen med något slags tv-inslag om en fantasylajvare. Underbart. Det var såklart som upplagt för en fet hatsmash.

Generellt tycker jag att det är något riktigt obehagligt över vuxna människor som springer runt i skogen och på allvar tror att de är alver, stråtrövare eller byhoror. Såna som envisas med att prata sagospråk, klä sig lika ortodoxt som sin rollspelskaraktär även ute i vanliga världen och leva jävel. Det känns så hopplöst efterblivet på något sätt. Och samtidit så jävla besserwissrigt. Om det är verklighetsflykt som är grejen så har sprit och knark fungerat alldeles utmärkt i tusentals år.

Så det började ordentligt på minus för Mikael Messings del kan jag säga. Han bockar liksom av varenda kriterie i boken för att göra sig förtjänt av en hård bloggbaserad lynchfest. Spontant ville jag bara dundra in, greppa hans Silmarillion och trycka ner den i halsen på den verklighetsfrånvände stackaren, för att slippa all obehaglig gåshud. Eller tvångsexportera honom som ett sjukt sideshow-nummer och kanske tjäna en liten hacka på kuppen.

Jag mjuknade dock fort och började gilla honom istället. Vilken tvärvändning. Fast hur kan man INTE gilla en kille som tror att HM säljer märkeskläder och går runt som om det vore medeltidsveckan varje dag? En som skiter i alla sociala regler. Samtidigt verkar det en smula schizofrent när han pinnar in på kommersialismens högborg (McDonalds) och fjälar i sig pommes på sina träkärl. Kan man tycka.



Men vem är jag att döma?