Jag mot min kropp

Förrförra måndagen tidigt på morgon stod jag naken i badrummet och tittade misstroget på mitt midjeparti. En destruktiv tanke for förbi inne i mitt huvud. Vågen. Jag ställer mig på vågen, tänkte jag. Jag visste att det var idioti redan i tanken och viftade snabbt bort den. Att göra det skulle vara som att be om att det ska gå åt helvete. Inte en chans att jag skulle vara så orutinerad (igen) och ta dödsklivet upp på badrumsvågen för att få se digitalsiffrorna rassla upp i skrämmande höjder. I min värsta mardröm skulle den landa på 85 kg.

Jag duschade och tittade återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns. Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Sommaren har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min digitala vågjävel.

Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. 87,3 kg. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan vidare in till synnerven. ÅTTIOSJUKOMMATRE. Ödeläggelsen var långt värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?

Dagen passerade i någon form sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.

När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag halverade mitt frukostintag, valde tvångsmässigt det tråkigaste alternativet på lunchmenyn och promenerade svinfort under en timma varje kväll. Hej då till mitt feta jag liksom.

Och när nästa måndag kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. 85,8 kg. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsdjävulen. Jag tjöt och gjorde haj fajv med min spegelbild. I ett glädjerus sprang jag runt naken i lägenheten och bjöd frikostigt J på den vulgära nakendansen "Bass Player". Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min kropp, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan på fredagen stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet hekto och låg på 85,9 kg. Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang. 85,2 kg. Jag hade lurat kroppen igen.

Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller chokladcriossant är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Fetma återställd, 86,6 kg. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet.

Det som inte dödar knäcker en nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller. Och som jag hatar nya friska tag.

Fortsättning följer...