100-årskalas

I helgen firade Mellbystrand 100-årsjubileum. Det skulle firas in med en massa sköna folkliga aktiviteter av varierande sort och eftersom vi råkade tillbringa helgen där var vi inte sämre än att på lördagsförmiddagen ta en promenad och passa på att ta del av lite jippo.

När vi kom fram till området kring 14-snåret var det ståuppkomik med Johannes Brost på lilla scenen. Eller ståuppkomik är kanske att ta i. Det var mer av lite sköna skrythistorier helt utan poäng som travades upp på varandra av den gamla fyllbulten (som såg förvånansvärt pigg och fräsch ut i sin solbrända alkiskropp). Publiken var lagom sval men skrattade pliktskyldigt när han berättade om sina vip-pass till Herbie Hancock och Rolling Stones. Det blev smärtsamt tydligt varför man inte hört så mycket från den gode Brost de senaste tio åren. Han är verkligen en riktig sopa, men jag kan inte låta bli att gilla honom lite ändå. Han är en sådan jävla urloser. Sveriges meste underdog. Han har verkligen allt emot sig. Ingen karriär, ingen talang, inga utsikter och påsarna under hans ögon är rymliga nog att frakta hem matvaror för runt trehundra kronor i. Man skulle nästan kunna tro att det var han som fyllde hundra.

Efter det var det dags för final i talangtävlingen Popcorn, en riktigt usel variant av Idol som spred ett matigt os av clerasil-stift och tandställning över hela området. Talangerna som lyckats ta sig till final höll svårt låg klass, bortsett från en tjej (framförande det vedervärdiga shlagermissfostret Empty Rooms) som självklart krossade av en riktig acnebuffé till pojkduo som satte alla elvaåriga flickors hjärtan i brand med sina EMD-exter. J sa att hon ville gå upp på scenen och misshandla dem. Det hade varit riktigt fint.

Det hela presenterades av en gubbe från företaget Lingman & Co som envisades med att kalla sig själv för producent. Han var ett under av tafatthet. När det hela var över var det dags för de riktiga proffsartisterna. En ung tjej med hög röst från Strömstad, en riktigt äcklig kille med hårt inövad scencharm och en tioårig tjej som deltog och plockade hem vinsten i tv-programmet Talang 2008. Inför varje uppträdande snicksnackade producenten. Det riktigt knöt sig i magen, så dålig var han på att annonsera sitt stall. Han snackade upp deras förträfflighet, avbröt dem och bossade runt med dem som nån jävla fotbollsfarsa.

När det var dags för huvudnumret Zara Larsson, den tioåriga Talang-vinnaren, inledde han med att berätta för publiken att hon minsann gått ut från studion med en halv miljon på fickan ett halvår tidigare. Smart drag. Man kunde riktigt känna hur provocerade alla medelsvenssons tyckte att det var att ett litet glin som knappt kan breda en smörgås själv just cashat in två årslöner med en cover på Titanic-hiten My heart will go on. En tjock tystnad uppstod. Jag tror att jante i många av dem verkligen ville döda henne. "...Och nu sprider hon ännu mer pengar omkring sig... hahaha", fortsatte den plumpa mannen och riktigt eldade på hatet. Ingen respons.

Mannen verkade inse att det möjligen var taktiskt fel att mula in i ansiktet på alla crocs-beklädda husvagnscampare och andra semesterfirare att deras ekonomi var långt underlägsen lill-tjejens. För att rädda situationen drog han till med ett nervöst tomteskratt och sa "Nä, jag bara skoja, hon är riktigt snål den här tjejen. (konstpaus) ...här är hon Zara Larsson".

Det gjorde inte saken bättre. Tvärt om. Man kunde se nävar knytas i fickorna och käkmuskler spela janteversionen av Beethovens 10:e symfoni. Inte nog med att snorungen var rik som ett troll, hon var alltså snål också.

Skön start.